Lök is onion, if you speak english
När blir man egentligen vuxen?
Är det när man betalar allt själv? När föräldrarna slänger ut en?
När man känner det själv?
Lök
.
Hittade en någorlunda gammal dikt. Jag tycker om den och därför lägger jag upp den här:
Du. Du är speciell. Likt livet. Likt en vacker röd tråd. Som slingrar sig genom livets stränder. Den får några saxhugg på vägen men klarar sig lyckas hålla ihop de sköra trådarna återuppbygga dem omsorgsfullt så att tråden blir hel igen Den är rädd om sig rädd om livet Rädd om dig för du, du är speciell |
Missing the sweet memories
Är det fel att sakna det förgångna? Det är ju nu man uppskattar saker som varit. Inte när man är mitt uppe i det. För det mesta. Jag älskar att tänka på det som hänt. De fina minnerna alltså. Det som varit jobbigt är jag ju inte så inställd till.
Men är det fel att sakna? Är det fel att vilja ha tillbaka en viss tid i sitt liv? För att kanske kunna ändra, gjort saker lite annorlunda? Är det fel?
Jag saknar mycket. Jag ångrar att jag inte gjorde mer för en viss person. Kunde ha ansträngt mig mer.
Men som sagt. Det som är gjort är gjort och går inte att ändra.
Du fattas mig, fatta det.
Goodbye Söderhamn
Goodbye, Söderhamn.
I'm leavin' you today.
Goodbye, goodbye, goodbye
Ja. This is it.
Idag lämnade jag Söderhamn. Nu bor jag inte där längre.
Nästa gång jag besöker Bollnäs eller Söderhamn, är jag bara en besökare.
Inget annat.
Bara en besökare. En gäst. En turist. Inget annat.
Usch.
Det är tungt att lämna sin barndoms stad, där man har välgrodda rötter.
Rötter som grott i 14 år.
Och nu slits de bara upp.
Sånt gör ont.
Något fattas mig. Det ilar längs med kroppen när jag inser att jag inte har nåt att göra i trakterna längre.
Jag hör inte hemma där.
Är bara en besökare.
Inget mer.
Hej Stockholm.
Farväl Söderhamn, Bollnäs, Hälsingland.
Välkommen till min nya blogg!
Den finns nu. Min alldeles egna blogg! Nu ska jag försöka vara flitig och skriva om händelser. Och saker som inte händer. :)
