Att acceptera ett öde, som kanske är ämnat för en?
Man vill så mycket.
Man vill inte att det eller det ska hända. Därför händer det.
Det är så himla typiskt. Jag förstår inte riktigt faktiskt.
Och allt, verkligen allt ska vara så himla komplicerat. Jämt.
Man måste på något vis fatta att man ibland är ämnad för saker.
Att en del saker inte händer en. Händelser man kanske mest i hela världen vill ska hända.
Just nu, och det är inte första gången den känslan dyker upp, så känner jag att jag är ämnad att vara den där olyckligt kära tjejen. För all framtid. Jag är ämnad för den rollen, helt enkelt.
Är det något jag bara ska acceptera?
Man vill inte att det eller det ska hända. Därför händer det.
Det är så himla typiskt. Jag förstår inte riktigt faktiskt.
Och allt, verkligen allt ska vara så himla komplicerat. Jämt.
Man måste på något vis fatta att man ibland är ämnad för saker.
Att en del saker inte händer en. Händelser man kanske mest i hela världen vill ska hända.
Just nu, och det är inte första gången den känslan dyker upp, så känner jag att jag är ämnad att vara den där olyckligt kära tjejen. För all framtid. Jag är ämnad för den rollen, helt enkelt.
Är det något jag bara ska acceptera?
