En upprörande start på dagen.
Börjar med att jag vaknar halv åtta.
Ser att jag fått erbjudande om ett vikariat på en förskola.
Ringer dit och får jobbet.
Kanske även kan få jobba imorgon och kanske resten av veckan.
Kommer dit.
Möts av att de inte tror jag kan jobba eftersom jag har kryckor.
Vilket jag förstår.
Går ju inte så bra att springa efter 6-åringar med kryckor.
Dessutom skulle de ut på en utflykt på stan.
Vilket är ännu sämre.
Så jag inser detta och får åka hem igen.
Med gråten i halsen går jag till spårvagnen.
Ringer pappa som säger att jag ska ringa till vårdcentralen och tala om att jag blivit nekad jobb pga foten.
Gör det.
De ska ringa tillbaka inom några minuter.
Mina tankar går till att ringa Aleris specialistvård (som jag fått en tid hos nästa vecka till en ortoped).
Tittar ut genom fönstret.
Åker förbi Axcessakuten och där ser jag även en skylt där det står "Aleris" på.
Inser att det är där de håller till.
Jag följer min impuls och hoppar av.
Tänkte att jag kanske iaf kan försöka prata med dem och se om jag kan komma dit tidigare.
Pratar med en trevlig kvinna vid receptionen.
Tyvärr har de inga tider.
Men hon tyckte jag skulle gå ner till akuten.
Kanske bättre än ingenting.
Jag tackar ändå för hjälpen och går till hissen.
Trycker på knappen och väntar på att den ska komma upp.
Kvinnan jag just pratat med kommer ikapp mig och säger:
- Du, vi har fått in ett återbud!
Så jag går tillbaka och det blir så att jag då får en tid IDAG 10.30.
Klockan var nu kanske 10.20?
Men ortopeden var lite sen så jag fick sätta mig och vänta.
Och det gjorde verkligen INGENTING.
Vid elva får jag komma in.
Jag får en remiss till röntgen, kanske det heter magnetröntgen?
Så man ser alla mjukdelar också?
Han sa att det kunde vara nervknutar i min fot (det hette något speciell, men som jag inte kommer ihåg nu).
Enda sättet att få bort dem är genom operation.
"Men det kan ta ett par veckor innan du får göra röntgen".
Jaha?
"Men gå ner och prata med dem och boka en tid. Jag har skrivit i remissen att de ska kalla dig så fort som möjligt."
Jag går till röntgen.
Får sitta ner och vänta.
En kvinna kommer till mig och ber om mitt telefonnummer.
De ska ringa i eftermiddag efter att läkaren tittat på min remiss.
Jag går därifrån.
Bokar ett återbesök hos ortopeden.
Och åker hem.
Omtumlad.
Ändå fylld av lite hopp.
Och rädsla inför en eventuell operation.
Men då blir det ju iallafall bättre.
Och det är det viktigaste just nu.
Jag vill bli bra i den här jävla foten.
Orkar inte vara handikappad längre.
Ska nu hem och äta, läsa och titta på film.
Det förtjänar jag.
Puss hej.
Som sammet runt hjärtat.
Les Fabuleux Destin d'Amelie Poulain.
Jag älskar verkligen allt med den filmen.
Speciellt alla små roliga, som hemska, detaljer, som t ex i inledningsscenen när berättarrösten pratar om flugan som slår si och så många vingslag i minuten och att en vind blåser magiskt under en duk, och att en man suddar ut sin avlidnes väns namn i telefonboken.
Jag älskar verkligen allt med den filmen.
Speciellt alla små roliga, som hemska, detaljer, som t ex i inledningsscenen när berättarrösten pratar om flugan som slår si och så många vingslag i minuten och att en vind blåser magiskt under en duk, och att en man suddar ut sin avlidnes väns namn i telefonboken.
Och färgerna... hela färgsättningen i filmen.
Jag bara älskar det.
De är så vackra.
Och humorn som finns där, perfekt blandat med allvaret, fantasin och drömmen om att få vara med någon eller någonstans.
Hela filmen fyller mig med en kärlek och värme som gör att jag verkligen vill leva lite som henne.
Jag tror ändå att Amelie är lite av en idol för mig.
Sen är franska ett väldigt vackert språk.
Så nu kommer jag gå och lägga mig med en mycket behaglig värme i själen.
Ibland måste man påminna sig om vad som inspirerade en förr.
Något som man kanske glömt i oron av att inte få ett jobb.
Eller besvikelsen över att inte kommit in på den utbildning man vill gå.
Det är viktigt att drömma och se det vackra i vardagen.
Se.
Verkligen titta.
Då tror jag man mår så mycket bättre.
Iallafall jag.
"Utan dig skulle dagens sinnesrörelser bara vara flagor från förr."
Godnatt.
En lördag, som många andra.
En sen kväll igår.
Hölls vaken av en lekfull kattunge i princip hela natten.
Men det gjorde inget.
Den har ändå vunnit mitt hjärta.
Har en slapp dag idag.
Ska sätta mig och titta på film nu hade jag tänkt.
Får se om Olga kommer förbi senare.
Desperat?
Kom.
Kom då för fan.
Kom och ta mig med storm.
Kom och gör mig svag i hela kroppen.
Kom och ta hand om mig.
Älska mig oändligt.
Gör mig så där överdrivet kär och fånig.
Få mig att gå runt med ett stort leende.
Fnissandes.
Så folk stannar upp och tittar på mig intresserat och frågar:
"Vad har hänt med dig då?".
Kom hit så jag får kalla dig älskling.
Få mig att prata om dig jämt och ständigt utan uppehåll.
Få mig att inte kunna sova ordentligt, för att jag tänker på dig.
Ge mig de där fjärilarna i magen.
Som kittlar så mysigt.
Få mig att känna den där fullständiga lyckan.
Få mig att känna att jag är den person du letat efter i hela ditt liv.
Och som du nu äntligen har funnit.
Snälla.
Vad väntar du på?
Kom!
Kom någon gång då!
Kom då för fan.
Kom och ta mig med storm.
Kom och gör mig svag i hela kroppen.
Kom och ta hand om mig.
Älska mig oändligt.
Gör mig så där överdrivet kär och fånig.
Få mig att gå runt med ett stort leende.
Fnissandes.
Så folk stannar upp och tittar på mig intresserat och frågar:
"Vad har hänt med dig då?".
Kom hit så jag får kalla dig älskling.
Få mig att prata om dig jämt och ständigt utan uppehåll.
Få mig att inte kunna sova ordentligt, för att jag tänker på dig.
Ge mig de där fjärilarna i magen.
Som kittlar så mysigt.
Få mig att känna den där fullständiga lyckan.
Få mig att känna att jag är den person du letat efter i hela ditt liv.
Och som du nu äntligen har funnit.
Snälla.
Vad väntar du på?
Kom!
Kom någon gång då!
Dikt i den tidiga morgonen
Klev upp tidigt.
Och blev förtrollad
av morgonens skönhet.
Går fram till mitt stora fönster.
Öppnar det
och sätter mig på fönsterbrädan.
Tänkte sova en stund till
men kände att jag behövde inandas morgonens friska luft.
Så min själ får lite ro.
Höstmorgon.
Ja, det börjar kännas som det.
Åh, vad jag önskar jag kunde ta en promenad!
Nu börjar det bli för kallt att ha fönstret öppet.
Ställer mig upp, stänger det och blir stående framför fönstret.
Solen är på väg upp.
Skapar en vacker bild på himlen
tillsammans med de fantasifulla molnen
Jag frågar mig själv varför jag inte gör detta oftare.
Att vakna och njuta av den underbara morgonen.
Kan ju inte vara så svårt?
Jag lämnar fönstret,
tar av min varmaste tröja,
kryper ner i min varma säng
och somnar om igen
uppfylld av morgonens berusning.
Och blev förtrollad
av morgonens skönhet.
Går fram till mitt stora fönster.
Öppnar det
och sätter mig på fönsterbrädan.
Tänkte sova en stund till
men kände att jag behövde inandas morgonens friska luft.
Så min själ får lite ro.
Höstmorgon.
Ja, det börjar kännas som det.
Åh, vad jag önskar jag kunde ta en promenad!
Nu börjar det bli för kallt att ha fönstret öppet.
Ställer mig upp, stänger det och blir stående framför fönstret.
Solen är på väg upp.
Skapar en vacker bild på himlen
tillsammans med de fantasifulla molnen
Jag frågar mig själv varför jag inte gör detta oftare.
Att vakna och njuta av den underbara morgonen.
Kan ju inte vara så svårt?
Jag lämnar fönstret,
tar av min varmaste tröja,
kryper ner i min varma säng
och somnar om igen
uppfylld av morgonens berusning.
Älskade höst.
Ofta har jag känt en vemodig känsla när jag börjar se de gulnande löven.
Men inte i år.
Jag kände det när jag gick ut idag.
Ja.
Jag är redo.
Jag är redo för hösten.
Känns nästan som att jag längtat.
Längtat att få krypa ihop under en varm filt, tända massa ljus och mysa framför en underbar film.
Hej Höst.
Jag hälsar dig välkommen av hela mitt hjärta.
Men inte i år.
Jag kände det när jag gick ut idag.
Ja.
Jag är redo.
Jag är redo för hösten.
Känns nästan som att jag längtat.
Längtat att få krypa ihop under en varm filt, tända massa ljus och mysa framför en underbar film.
Hej Höst.
Jag hälsar dig välkommen av hela mitt hjärta.
Onsdag.
Blir alltid så full i skratt när jag lyssnar på Tenacious D.
Och det blir lite pinsamt när jag sitter för mig själv på spårvagnen till exempel och ger ifrån mig lite små skratt då och då. I och för sig kan det vara lite härligt att sitta och le också...
Vill lägga upp en till låttext, och denna gång är det av Tenacious D.
Synd att jag inte sett filmen än.
Den är lite söt iallafall:
"Baby
I can't get to sleep tonight
No matter how hard I try
Cause it's cold and it's dark
And the wind is a whistlin'
And I can't seem to put out the light
Momma's been searching for baby
But baby been tryin' to get home
Cause it's cold and it's dark
And the moon cannot light the way
And Daddy's gone, bye bye
I'm just a baby"
(sen börjar Jack gråta lite som en baby... :)
Och det blir lite pinsamt när jag sitter för mig själv på spårvagnen till exempel och ger ifrån mig lite små skratt då och då. I och för sig kan det vara lite härligt att sitta och le också...
Vill lägga upp en till låttext, och denna gång är det av Tenacious D.
Synd att jag inte sett filmen än.
Den är lite söt iallafall:
"Baby
I can't get to sleep tonight
No matter how hard I try
Cause it's cold and it's dark
And the wind is a whistlin'
And I can't seem to put out the light
Momma's been searching for baby
But baby been tryin' to get home
Cause it's cold and it's dark
And the moon cannot light the way
And Daddy's gone, bye bye
I'm just a baby"
(sen börjar Jack gråta lite som en baby... :)
Hittar saker.
Har hittat mina älskade snickarbyxor/hängselbyxor!
Helt underbart sköna, dock kanske inte så fruktansvärt snygga.
Spelar ingen roll, jag ska ändå ha dem imorgon när jag reser.
Jag blir så lycklig när jag hittar saker jag saknat.
Och så ska jag ju hem imorgon.
Lite sorgligt bara att jag inte hann säga hejdå till min klass.
Det hade jag velat hinna.
Men underbart att få se mina underbara göteborgare igen!
Foto ursprungligen taget av Amanda Larsson.
Nu till lite allvarligare saker.
Hittade en text när jag rotade i mina gamla kartonger.
Här är den:
One song,
is all that matters.
One true happiness.
One growing love.
I have this feeling inside.
I must carry it
for the rest of my time
in life.
A heavy, growing feeling
which wants me to fall apart
into pieces.
And then
fade away
follow the wind
to the Land of Nowhere.
One song
is all that matters.
One true happiness.
One growing love.
I turn my head back
and I see you
standing there
with a gun in your hand.
You hate me.
I love you.
One song
is all that matters.
One true happiness.
One growing love.
Would you run
if I start hunting you?
Would you care at all,
if I would fall down on my knees
and cried?
Even though you hate,
would you be able to kill?
Do you remember what you said?
"One song
is all that matters.
One true happiness.
One growing love."
You hate me.
I love you.
Usch, undrar just vad jag tänkte när jag skrev det där?
Söndagen den 13 september 2009.
Nu har jag suttit vid datorn till och från i några timmar.
Ska nu ta ett rejält tag om mina kartonger och börja riva, slänga och omsortera.
Sen ska jag packa.
Åker hem till Göteborg imorgon!
YEAH!
En stark (?) Disa på Rockweekend i somras, jobbandes som sjukvårdare. Haha.
Hoppas på en fin dag.
Jag älskar min pappa.
Ibland, när man minst anar det, så ser han verkligen vad jag behöver.
Imorgon är det en resa upp i skogarna. Till Söderhamn.
Där ska jag träffa mina finaste kompisar.
Det ska bli så underbart kul.
Och jag längtar redan.
Har inte mer att säga just nu.
Jag blev glad.
TACK pappsen!
Imorgon är det en resa upp i skogarna. Till Söderhamn.
Där ska jag träffa mina finaste kompisar.
Det ska bli så underbart kul.
Och jag längtar redan.
Har inte mer att säga just nu.
Jag blev glad.
TACK pappsen!
Onsdagsmorgon
Jag har lite ont i magen.
Kanske är jag hungrig.
Eller så reagerar kroppen på all stress och press jag känt under sommaren.
Det är fint att vara lärare.
Det är det.
Speciellt till elever som vill så mycket.
Man ser hur det kryper i dem, att de verkligen vill spela och skapa.
Så fint på något sätt.
Och det gör lite ont i hjärtat när jag vet att jag på måndag jobbar sista dagen.
Jag blir alltid så blödig när man ska säga hejdå, speciellt när man vet att man inte kommer att
träffas på ett bra tag. Annars brukar jag inbilla mig att "vi ses snart igen, så jag behöver inte känna mig ledsen"
Vi ses snart igen.
Jag har funderat över att åka och titta på min klass när de gör sin föreställning i vår.
Vore jättekul att se hur det har gått för dem då :)
Jag kan nog tänka mig att bli lärare ändå.
Men hur och så vet jag inte. Vill helst vara lärare för elever som vill, och inte blir tvingade.
Hmm. Jag känner mig ledsen.
Vet inte varför, eller är det bara för att jag vet att jag ska lämna de här glada och goa ungarna snart?
Kan vara.
Ska ändå bli skönt att komma hem sen och ta det lugnt.
Känner jag allra mest i mina fötter.
Foten med inflammation gör ont. Det är någon slags ilande känsla.
Den andra foten börjar också göra ont, antagligen för att den får ta hela tyngden i princip jämt.
Och att jag kanske är lite slarvig med kryckorna.
Jag måste vara försiktig, annars kan ju det här bli kroniskt, och det vill jag absolut inte.
Jag måste skärpa mig.
Kan bli bra med ett telefonistjobb i Göteborg.
Då sitter jag still! Det är alltid bra.
Ska äta lunch snart.
Kanske är jag hungrig.
Eller så reagerar kroppen på all stress och press jag känt under sommaren.
Det är fint att vara lärare.
Det är det.
Speciellt till elever som vill så mycket.
Man ser hur det kryper i dem, att de verkligen vill spela och skapa.
Så fint på något sätt.
Och det gör lite ont i hjärtat när jag vet att jag på måndag jobbar sista dagen.
Jag blir alltid så blödig när man ska säga hejdå, speciellt när man vet att man inte kommer att
träffas på ett bra tag. Annars brukar jag inbilla mig att "vi ses snart igen, så jag behöver inte känna mig ledsen"
Vi ses snart igen.
Jag har funderat över att åka och titta på min klass när de gör sin föreställning i vår.
Vore jättekul att se hur det har gått för dem då :)
Jag kan nog tänka mig att bli lärare ändå.
Men hur och så vet jag inte. Vill helst vara lärare för elever som vill, och inte blir tvingade.
Hmm. Jag känner mig ledsen.
Vet inte varför, eller är det bara för att jag vet att jag ska lämna de här glada och goa ungarna snart?
Kan vara.
Ska ändå bli skönt att komma hem sen och ta det lugnt.
Känner jag allra mest i mina fötter.
Foten med inflammation gör ont. Det är någon slags ilande känsla.
Den andra foten börjar också göra ont, antagligen för att den får ta hela tyngden i princip jämt.
Och att jag kanske är lite slarvig med kryckorna.
Jag måste vara försiktig, annars kan ju det här bli kroniskt, och det vill jag absolut inte.
Jag måste skärpa mig.
Kan bli bra med ett telefonistjobb i Göteborg.
Då sitter jag still! Det är alltid bra.
Ska äta lunch snart.
Söndag.
Jag sitter ihopkrupen på stolen.
Här.
Framför datorn.
Borde diska innan pappa kommer hem.
Han följde med mamma till tåget.
Men på något sätt vill jag nu sitta här och skriva.
Jag har tömt datorn nu.
Finns inget kvar.
Allt är samlat på mitt nyinköpta USB-minne. (som är vitt med ett svart blommönster på)
7.08 GB.
Mitt liv de senaste tre-fyra åren.
4GB är bara bilder.
Sjukt.
Jag försöker fundera ut vad jag ska göra på lektionerna imorgon.
Jag vill ju att eleverna ska trivas och ha roligt.
Samtidigt får jag känslan av att de har ytterst få saker som är roliga.
Allt annat är trist.
Jag ser det mesta annorlunda nu.
Nu, när jag fått gå över till andra sidan.
Lärarsidan.
Helt plötsligt har jag lärarkollegor, ett eget skrivbord och går på tisdagskonferenser.
Men jag dricker inte kaffe.
Vilket jag tror att jag inte kommer börja med.
Tycker inte om det. Helt enkelt.
Te är mycket godare.
Man ser ett större sammanhang i allt.
- Jag vill lära mig läsa noter.
- Jaha, vad trevligt! Då ska vi ha lite musikteori.
- Åh nej, det är så tråååååkigt. Måste jag?
- Ja, hur ska du annars lära dig läsa noter?
Mycket av de tråkiga sakerna i skolan har man användning av sen.
Vilket man inte förstår då.
Utan nu.
Flera år senare.
Mycket lustigt.
Jag vill inte komma in på universitetet längre.
Jag vill göra något annat.
Jobba alltså.
Har gått i skolan så länge nu.
Behöver uppleva något annat.
Har skrivit ut texterna till scenskoleprovet i Stockholm.
Ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med dem.
Så jag äntligen kan öva och träna in.
På riktigt den här gången.
Så jag verkligen kan känna mig förberedd.
Vore skönt att uppleva.
Ska nog ta tag i den där disken nu.
Här.
Framför datorn.
Borde diska innan pappa kommer hem.
Han följde med mamma till tåget.
Men på något sätt vill jag nu sitta här och skriva.
Jag har tömt datorn nu.
Finns inget kvar.
Allt är samlat på mitt nyinköpta USB-minne. (som är vitt med ett svart blommönster på)
7.08 GB.
Mitt liv de senaste tre-fyra åren.
4GB är bara bilder.
Sjukt.
Jag försöker fundera ut vad jag ska göra på lektionerna imorgon.
Jag vill ju att eleverna ska trivas och ha roligt.
Samtidigt får jag känslan av att de har ytterst få saker som är roliga.
Allt annat är trist.
Jag ser det mesta annorlunda nu.
Nu, när jag fått gå över till andra sidan.
Lärarsidan.
Helt plötsligt har jag lärarkollegor, ett eget skrivbord och går på tisdagskonferenser.
Men jag dricker inte kaffe.
Vilket jag tror att jag inte kommer börja med.
Tycker inte om det. Helt enkelt.
Te är mycket godare.
Man ser ett större sammanhang i allt.
- Jag vill lära mig läsa noter.
- Jaha, vad trevligt! Då ska vi ha lite musikteori.
- Åh nej, det är så tråååååkigt. Måste jag?
- Ja, hur ska du annars lära dig läsa noter?
Mycket av de tråkiga sakerna i skolan har man användning av sen.
Vilket man inte förstår då.
Utan nu.
Flera år senare.
Mycket lustigt.
Jag vill inte komma in på universitetet längre.
Jag vill göra något annat.
Jobba alltså.
Har gått i skolan så länge nu.
Behöver uppleva något annat.
Har skrivit ut texterna till scenskoleprovet i Stockholm.
Ska försöka hitta någon som kan hjälpa mig med dem.
Så jag äntligen kan öva och träna in.
På riktigt den här gången.
Så jag verkligen kan känna mig förberedd.
Vore skönt att uppleva.
Ska nog ta tag i den där disken nu.
Lördagkvällstristess
Det kan kännas så svårt ibland.
Det här livet.
Jag vill åka tillbaka till Göteborg.
Där jag har mitt hem.
Jag vill bygga upp mitt egna liv nu.
Det känner jag djupt inne i benmärgen.
Usch, jag känner mig lite nere idag.
Det är litet det tillståndet att man bara vill sitta och stirra in i en vägg.
Men det ska jag inte göra.
Ska sätta mig vid pianot en stund.
Sen ska jag påbörja arbetet med att tömma mors dator på mina grejer.
Hejsvejs.
Det här livet.
Jag vill åka tillbaka till Göteborg.
Där jag har mitt hem.
Jag vill bygga upp mitt egna liv nu.
Det känner jag djupt inne i benmärgen.
Usch, jag känner mig lite nere idag.
Det är litet det tillståndet att man bara vill sitta och stirra in i en vägg.
Men det ska jag inte göra.
Ska sätta mig vid pianot en stund.
Sen ska jag påbörja arbetet med att tömma mors dator på mina grejer.
Hejsvejs.
Sentimentalitet.
Tittade på Brokeback Mountain nyss. Blev så ledsen.
Tänk att förlora den man älskar sådär förtvivlat mycket?
Det är för mig nästan omöjligt att föreställa.
Det gör nästan för ont att tänka på det.
Nog har jag blivit dumpad, och det är nog det smärtsammaste jag varit med om.
Det satte sig så fysiskt på något sätt.
Gjorde ont i hela mig.
Jag ville bara försvinna.
Och ändå är han ju vid liv.
Men det kändes ju som att han dog.
Vilket han på ett sätt ändå gjorde.
För mig.
Djupt i mitt innersta.
Vi är ju inte alls lika bra vänner.
Konstigt att den där man delade allt med, bara försvann över en natt.
Lustigt hur det kan fungera.
Jag tycker inte om att känna mig ensam.
Det skulle vara skönt att vara kär.
Riktigt kär.
Sådär så hela ens omgivning bara lyser.
Fjärilarna i magen som gör att man bara vill skratta.
Och man ler.
Ler hela tiden.
Och man känner riktigt hur det lyser i ögonen på en.
Mm.
Det vore nåt det.
Alldeles strax ska jag sova.
Godnatt.
Tänk att förlora den man älskar sådär förtvivlat mycket?
Det är för mig nästan omöjligt att föreställa.
Det gör nästan för ont att tänka på det.
Nog har jag blivit dumpad, och det är nog det smärtsammaste jag varit med om.
Det satte sig så fysiskt på något sätt.
Gjorde ont i hela mig.
Jag ville bara försvinna.
Och ändå är han ju vid liv.
Men det kändes ju som att han dog.
Vilket han på ett sätt ändå gjorde.
För mig.
Djupt i mitt innersta.
Vi är ju inte alls lika bra vänner.
Konstigt att den där man delade allt med, bara försvann över en natt.
Lustigt hur det kan fungera.
Jag tycker inte om att känna mig ensam.
Det skulle vara skönt att vara kär.
Riktigt kär.
Sådär så hela ens omgivning bara lyser.
Fjärilarna i magen som gör att man bara vill skratta.
Och man ler.
Ler hela tiden.
Och man känner riktigt hur det lyser i ögonen på en.
Mm.
Det vore nåt det.
Alldeles strax ska jag sova.
Godnatt.
Lite skuldkänslor blandat med slöhet och förvirring toppade med lite lycka.
Så skönt med en slödag idag!
Ska snart in till stan och möta Helena på centralen för en fika!
Tittade på bilder på min katt.
Usch, det gör fortfarande lika ont.
Att jag var tvungen att ta det där beslutet om att avliva honom.
Den katten kom till mig när jag mådde som sämst. Han hjälpte mig upp ur gropen.
Det är därför det gjorde så djävulskt ont att vara tvungen att avliva honom.
Jag saknar honom lika mycket nu som då han försvann.
Och kanske att jag också känner lite skuld.
Eller iallafall att jag är väldigt bestämd över att jag aldrig mer vill ta ett sånt beslut.
Det var verkligen det värsta beslut jag någonsin tagit.
"Jaa, lilla Disa, då har du inte varit med om så mycket i livet..."
Nej, kanske inte.
Men jaa, så är det.
Jag älskade den katten så det gjorde ont ibland.
Så egentligen. Tvinga avliva någon du älskar?
Det är rätt jobbigt.
Usch, säger något i mig nu. Så patetiskt att älska en katt så mycket och skriva ett inlägg om det..
Fast näe.
Jag ska inte skämmas över det jag tycker och känner.
Har alltid gjort det.
Nu.
Inga ursäkter.
Disa.
.
Jag är rätt splittrad över hur jag ska göra i mitt liv just nu.
Kan ha chans till ett lärarjobb i ett år.
Eller kaaanske komma in på lärarutbildning.
Eller bara åka tillbaka till Göteborg, sitta barnvakt och jobba som telefonbokare.
Eller jobba deltid som webbskribent.
Eller vara timvikarie som åker runt till olika skolor i Göteborg.
Gå hos en sångpedagog.
Ja. Jag får lita på att det löser sig av sig själv den här veckan.
Nu ska jag äta något.
Puss och hej.
Ska snart in till stan och möta Helena på centralen för en fika!
Tittade på bilder på min katt.
Usch, det gör fortfarande lika ont.
Att jag var tvungen att ta det där beslutet om att avliva honom.
Den katten kom till mig när jag mådde som sämst. Han hjälpte mig upp ur gropen.
Det är därför det gjorde så djävulskt ont att vara tvungen att avliva honom.
Jag saknar honom lika mycket nu som då han försvann.
Och kanske att jag också känner lite skuld.
Eller iallafall att jag är väldigt bestämd över att jag aldrig mer vill ta ett sånt beslut.
Det var verkligen det värsta beslut jag någonsin tagit.
"Jaa, lilla Disa, då har du inte varit med om så mycket i livet..."
Nej, kanske inte.
Men jaa, så är det.
Jag älskade den katten så det gjorde ont ibland.
Så egentligen. Tvinga avliva någon du älskar?
Det är rätt jobbigt.
Usch, säger något i mig nu. Så patetiskt att älska en katt så mycket och skriva ett inlägg om det..
Fast näe.
Jag ska inte skämmas över det jag tycker och känner.
Har alltid gjort det.
Nu.
Inga ursäkter.
Disa.
.
Jag är rätt splittrad över hur jag ska göra i mitt liv just nu.
Kan ha chans till ett lärarjobb i ett år.
Eller kaaanske komma in på lärarutbildning.
Eller bara åka tillbaka till Göteborg, sitta barnvakt och jobba som telefonbokare.
Eller jobba deltid som webbskribent.
Eller vara timvikarie som åker runt till olika skolor i Göteborg.
Gå hos en sångpedagog.
Ja. Jag får lita på att det löser sig av sig själv den här veckan.
Nu ska jag äta något.
Puss och hej.
En berättelse om en ovanligt vacker dag.
Jag vaknade som vanligt.
Kände mig ganska likgiltig inför dagen.
Var en aning stressad när jag skulle ge mig iväg.
Klev på bussen och muttrade för mig själv över folk som sätter sig på handikappsanpassade säten trots att de är fullt friska. (är ju en bitter kryckhoppare för tillfället och 3 månader framåt)
Det var då det magiska och vackra började.
En 15-årig kille sätter sig mitt emot mig, vi ler åt varann eftersom jag både har en ryggsäck och två kryckor vid mina fötter och han har sin ryggsäck och något plakatliknande i A3format.
Tänker inte så mycket mer på det, mest att det var trevligt att han log.
Och att han antagligen bara är på väg till sin skola.
Då.
Tar han upp en hård och grå pappersbit som är kvadratformad.
Och sin penna. En sån där penna man bara har om man verkligen älskar att rita och teckna.
Jag blundar och lyssnar på min iPod.
Men tittar upp ibland.
Han börjar teckna.
Först trodde jag att han ritade av mig.
Men inser sen att han ritade av kvinnan bredvid mig.
Han skriver under den och ger den till henne.
Så fint tänkte jag.
Sen tar han upp ett till pappersark.
Jag vågar inte titta på honom direkt, men ser i ögonvrån att han letar efter ett nytt ansikte att rita av.
Sen känner jag det.
Han har fäst sin uppmärksamhet och koncentration på mig.
Jag känner att jag blir lite stel. Vågar inte röra mig.
Vågar inte titta.
Så jag sitter still i nästan samma position tills jag märker att han skriver något på baksidan.
Och sen ger han den till mig.
Och jag försöker se liiite förvånad ut. "till mig?" "Åh, vad fint, tack!"
Sen ska den andra kvinnan gå av bussen.
Han säger:
"Have a nice day." till henne.
Åh, jaha... han är inte svensk. Alltså. Han förstod inte vad jag sa.
Jag smygtittar på hans plakat. Det är en lapp fastklistrad på det.
Ser ut som ett tidningsurklipp.
Står att han är född 1994 i någon stad jag inte förstod var det låg.
Vi är framme i Norrtälje.
Ska jag prata med honom?
Säga, på engelska, att jag tycker han är jätteduktig?
Fråga vad han gör i Sverige.
För det vore intressant att veta.
Men jag säger ingenting. Bussen stannar.
Han ställer sig upp och säger "Hejdå", snällt och försiktigt.
Jag piper fram ett "hejdå" jag med.
Vi går åt samma håll men på varsin sida om bussterminalen.
Sen försvinner han bakom husen.
Det som finns kvar är en tecknad Disa på en bit kartong.
Han lämnar ett spår av någon slags mystik och magik.
Eller så är det bara jag som är lite konstig.
Jag fylldes iallafall med värme på min väg till jobbet.
Sen har resten av dagen gått väldigt bra.
Fick höra av en kollega att den klass jag har mest, var nöjda med mig.
Och jag gav dem en jätterolig uppgift idag. Vilket kändes så skönt.
Sen på bussen hem ringde en kvinna från Radiotjänst i Piteå.
PUH! Äntligen vet de att jag har en tv.
Har haft tv ett litet tag, men har inte kommit mig för att anmäla tv-innehav.
Kände mig som en rätt hemsk människa.
Så lättnaden föll sig över bröstet som morgondimman på en åker i Hälsingland.
haha, smörigt, jag vet.
Och så kom jag hem och körde ett styrketräningspass och efter det en utsökt rostbiffsallad.
Har en harmoni i kroppen som jag gläds åt så mycket.
Det var länge sen jag kände så.
Så, nu har ni fått något att bita i :)
Puss och tack för mig!
Kände mig ganska likgiltig inför dagen.
Var en aning stressad när jag skulle ge mig iväg.
Klev på bussen och muttrade för mig själv över folk som sätter sig på handikappsanpassade säten trots att de är fullt friska. (är ju en bitter kryckhoppare för tillfället och 3 månader framåt)
Det var då det magiska och vackra började.
En 15-årig kille sätter sig mitt emot mig, vi ler åt varann eftersom jag både har en ryggsäck och två kryckor vid mina fötter och han har sin ryggsäck och något plakatliknande i A3format.
Tänker inte så mycket mer på det, mest att det var trevligt att han log.
Och att han antagligen bara är på väg till sin skola.
Då.
Tar han upp en hård och grå pappersbit som är kvadratformad.
Och sin penna. En sån där penna man bara har om man verkligen älskar att rita och teckna.
Jag blundar och lyssnar på min iPod.
Men tittar upp ibland.
Han börjar teckna.
Först trodde jag att han ritade av mig.
Men inser sen att han ritade av kvinnan bredvid mig.
Han skriver under den och ger den till henne.
Så fint tänkte jag.
Sen tar han upp ett till pappersark.
Jag vågar inte titta på honom direkt, men ser i ögonvrån att han letar efter ett nytt ansikte att rita av.
Sen känner jag det.
Han har fäst sin uppmärksamhet och koncentration på mig.
Jag känner att jag blir lite stel. Vågar inte röra mig.
Vågar inte titta.
Så jag sitter still i nästan samma position tills jag märker att han skriver något på baksidan.
Och sen ger han den till mig.
Och jag försöker se liiite förvånad ut. "till mig?" "Åh, vad fint, tack!"
Sen ska den andra kvinnan gå av bussen.
Han säger:
"Have a nice day." till henne.
Åh, jaha... han är inte svensk. Alltså. Han förstod inte vad jag sa.
Jag smygtittar på hans plakat. Det är en lapp fastklistrad på det.
Ser ut som ett tidningsurklipp.
Står att han är född 1994 i någon stad jag inte förstod var det låg.
Vi är framme i Norrtälje.
Ska jag prata med honom?
Säga, på engelska, att jag tycker han är jätteduktig?
Fråga vad han gör i Sverige.
För det vore intressant att veta.
Men jag säger ingenting. Bussen stannar.
Han ställer sig upp och säger "Hejdå", snällt och försiktigt.
Jag piper fram ett "hejdå" jag med.
Vi går åt samma håll men på varsin sida om bussterminalen.
Sen försvinner han bakom husen.
Det som finns kvar är en tecknad Disa på en bit kartong.
Han lämnar ett spår av någon slags mystik och magik.
Eller så är det bara jag som är lite konstig.
Jag fylldes iallafall med värme på min väg till jobbet.
Sen har resten av dagen gått väldigt bra.
Fick höra av en kollega att den klass jag har mest, var nöjda med mig.
Och jag gav dem en jätterolig uppgift idag. Vilket kändes så skönt.
Sen på bussen hem ringde en kvinna från Radiotjänst i Piteå.
PUH! Äntligen vet de att jag har en tv.
Har haft tv ett litet tag, men har inte kommit mig för att anmäla tv-innehav.
Kände mig som en rätt hemsk människa.
Så lättnaden föll sig över bröstet som morgondimman på en åker i Hälsingland.
haha, smörigt, jag vet.
Och så kom jag hem och körde ett styrketräningspass och efter det en utsökt rostbiffsallad.
Har en harmoni i kroppen som jag gläds åt så mycket.
Det var länge sen jag kände så.
Så, nu har ni fått något att bita i :)
Puss och tack för mig!
Äntligen vänder det!
WOOOOHOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Igår var jag hos familj som söker barnvakt.
Jag fick det!
Igår pratade jag med mamma som fått en vikarietjänst i Linköping.
Och hon kom då på att jag kunde vikariera för henne!
Och idag ringde rektorn för Roslagsskolan i Norrtälje och frågade om jag ville jobba hos dom!
Alltså. JAG SKA JOBBA SOM MUSIKLÄRARVIKARIE!
På HÖGSTADIET. haha, det trodde jag aldrig.
Men tjänsten är utannonserad och jag jobbar bara tills de hittar någon annan.
Om de inte gör det och jag inte kommit in på universitetet, så fick jag gärna söka jobbet!
HEEELT SJUUUKT!
Allt händer.
På en jäkla dag.
Min hjärna klarar inte av sånt här.
Jag börjar på måndag.
Det blir en snabb hemflyttning, ompackning och sen resa på lördag upp till Sthlm och sen hinna landa och ladda upp och förbereda mig inför måndagen. Ojojojoj.
Jaa. Till slut vänder det.
Förr eller senare.
Jag är så LÄTTAD.
Tack mamma. Tack Gud. Tack ALLA!
Livet i den nedre delen av samhällstegen.
Bah!
Imorgon ska jag till Socialkontoret och se om jag kan få lite pengar.
Det är fruktansvärt utblottande.
Jag vill inte alls.
Men det är det enda jag kan göra.
Suck.
Jag hoppas verkligen det vänder snart.
Jag vill inte ha det såhär längre.
Lägger upp en låttext. Har inte gjort någon melodi än men det kanske kommer.
Är inte så duktig på det.
I remember the day.
The first day I saw you.
And I remember I felt something special.
Something different.
You made me wanna laugh.
You made me wanna cry.
Even though I didn't know you I felt something special
Something different.
So darlin' take me in your arms
Show me the world through your eyes
and love me
to the end of time
You are that special one
that guy I wanna marry.
You make me feel complete
and truly loved for the first time.
So darlin', take me in your arms
and kiss me the way you always do
Look deep in my eyes
and talk to my heart.
Say you gonna love me
to the end of time.
Imorgon ska jag till Socialkontoret och se om jag kan få lite pengar.
Det är fruktansvärt utblottande.
Jag vill inte alls.
Men det är det enda jag kan göra.
Suck.
Jag hoppas verkligen det vänder snart.
Jag vill inte ha det såhär längre.
Lägger upp en låttext. Har inte gjort någon melodi än men det kanske kommer.
Är inte så duktig på det.
I remember the day.
The first day I saw you.
And I remember I felt something special.
Something different.
You made me wanna laugh.
You made me wanna cry.
Even though I didn't know you I felt something special
Something different.
So darlin' take me in your arms
Show me the world through your eyes
and love me
to the end of time
You are that special one
that guy I wanna marry.
You make me feel complete
and truly loved for the first time.
So darlin', take me in your arms
and kiss me the way you always do
Look deep in my eyes
and talk to my heart.
Say you gonna love me
to the end of time.
Jobb eller plugg?
Ligger just nu som 10 och 6 reserv på två lärarprogram vid Göteborgs Universitet.
Kanske är rätt stor chans, jag vet inte...
Sen har jag fått nys om ett jobb som mötesbokare. Känns som att det kan vara ganska kul.
Det är iaf inget sådär telefonsäljarjobb på det sättet, utan ett hederligt telefonjobb som jag själv kan stå för.
Håhåjaja... får hoppas att det löser sig och att jag snart kan slappna av... vore jätteskönt :)
Livet är verkligen oförutsägbart.
Kanske är rätt stor chans, jag vet inte...
Sen har jag fått nys om ett jobb som mötesbokare. Känns som att det kan vara ganska kul.
Det är iaf inget sådär telefonsäljarjobb på det sättet, utan ett hederligt telefonjobb som jag själv kan stå för.
Håhåjaja... får hoppas att det löser sig och att jag snart kan slappna av... vore jätteskönt :)
Livet är verkligen oförutsägbart.
Dåligt samvete.
Baaaah!
Efter att ha läst lite av det Rikard skrivit på sin blogg och det han varit med om, känner jag mig så otroligt maktlös.
Bortskämd och maktlös.
Jävla grej!
Såg en bild av ett litet barn, och det högg i hjärtat på mig.
VARFÖR GÖR VI INGET?
Varför går man och mår dåligt över att man gått upp några kilo, att näsan inte är perfekt, att man inte har några nyaste nya plagg och att man måste städa?
Jag måste göra något.
Jag vill göra något.
MEN vad?
VAD kan jag göra?
Jävla skitvärld. Varför är den så orättvis?
Efter att ha läst lite av det Rikard skrivit på sin blogg och det han varit med om, känner jag mig så otroligt maktlös.
Bortskämd och maktlös.
Jävla grej!
Såg en bild av ett litet barn, och det högg i hjärtat på mig.
VARFÖR GÖR VI INGET?
Varför går man och mår dåligt över att man gått upp några kilo, att näsan inte är perfekt, att man inte har några nyaste nya plagg och att man måste städa?
Jag måste göra något.
Jag vill göra något.
MEN vad?
VAD kan jag göra?
Jävla skitvärld. Varför är den så orättvis?
