Don't write a letter.

Utan dig skulle dagens sinnesrörelser bara vara flagor från förr.



Denna dam är trött på att inget produktivt händer i hennes liv.
Kan man säga så?
Produktivt alltså.
Inget som gör att jag kan känna mening med min existens.
Inget jobb.
Är lika med.
Inga pengar.
Är lika med.
En sysslolös Disa som inte vet vad hon ska göra med sig själv.
Mycket trevligt... NOT.
Skitgrejer.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!

Imorgon ska jag simma.
Det är skönt som faen!

Ska nog styrketräna lite.
Och avsluta med spikmatta.
Mmmmmums!

Jobb inatt. Köra tidningar.
Yey!

Puss.

It's a beautiful day...

I need to do something with my life.

Har kommit på att jobba på dagis skulle vara roligt. Verkligen, jag skulle verkligen trivas med det.
Så mitt nya mål är att hitta något dagis som vill ha mig.
Och så kan jag förbereda inför alla sökningar jag har i år.

Nu ska jag gå och städa ur min gamla lägenhet så jag kan lämna in nycklarna idag.
Vore trevligt.

Enough for now...

Det är nog dags...

... att jag börjar tycka om mig själv snart.
Om du älskar dig själv älskar också andra dig.



Jag tror det ligger mycket sanning i det.

Jag vet inte hur många gånger om dagen jag tänker negativa saker om mig själv.
Antingen känner jag mig tjock, eller att jag har för kort hår, eller bara inte är tillräckligt snygg för att stå ut med mig själv.
Kroppsfixeringen är maxad till tusen.
Vilket jag inte mår bra av. Som jag vet så väl.
Men ändå fortsätter det.

Jagbordebantajagbordebantajagbordebantajagbordebantajagbordebanta.

Jagärintetillräckligtsmaljagärintetillräckligtsmaljagärintetillräckligtsmal.

Jagharlagtpåmigjagharlagtpåmigjagharlagtpåmigjagharlagtpåmig.

Jagborbebantajagbordebantajagbordebantajagbordebantajagbordebanta.

Jag borde banta.
Sluta äta godis.
Börja äta nyttig mat.
Inget socker.
Inget fett.
Ingenting.
Borde sluta äta.
Oj, de där valkarna har jag inte haft förr.
Usch, jag måste verkligen bli av med dom.
Jag har gått upp i vikt.
Jag trivs inte.
Det är inte jag.
Åh titta.
Förra våren var jag smal.
Jag vill vara så igen.
Jag borde banta.


FY! USCH! BLÄ!


Fuck the fucking illusion of girls.
Vafan vill världen?
Att tjejer och killar ska vara så jäkla smala.
DET FÖRSTÖR DEM INIFRÅN.
De ser på sig själva och tycker att de borde banta.

Vad är det för jävla värld??

Jag sitter lite ihopsjunken och känner hur magen veckar sig.
Det veckar sig i ryggen när jag ligger ner på sidan.
Bh:n känns som att den SKÄR in.
Jag mår illa av känslan.
Jag känner mig som en Michelingubbe.
Jag vill inte vara en Michelingubbe.


USCH OCH FY OCH BLÄ!

Why can't we just focus on the beauty inside?

Varför vill modevärlden bara ha onaturligt smala modeller?
Borde det inte vara dags att ta in NORMALA och RIKTIGA kvinnor med RIKTIGT HULL?
Ni vet, sådant vi FÅTT för att vi ska LEVA OCH MÅ BRA.
Sådant som gör oss ATTRAKTIVA.
KURVOR.
HELL YEAH.

Men vem lurar jag?
Det kommer nog aldrig bli det idealet.
Jag ska sluta äta.
Lika bra.
Då blir jag av dem de där valkarna.
Ja!
FINT.
Då kör vi på det.


Jävla värld.


Jag tänkte i början av det här inlägget fundera över att börja tycka om mig själv.
Men det är svårt.
Jag tycker inte om hur jag ser ut nu.
Det är svårt att bli KVINNA.
Få lite mer HULL på höfterna.
När huden veckar sig på ställen det aldrig veckat sig förut.
JAG HAR SVÅRT ATT ACCEPTERA, OKEJ?
Hjälp mig då.
Jag VILL känna mig snygg.
Jag VILL känna mig värdefull och stark i mig själv.
JAG VILL BLI EN FULLÄNDAD MÄNNISKA SOM KLARAR SIG SJÄLV.



Be there, and be strong.
Love yourself.
Or else noone will.


Puss från Disa

Luddigt, inte sant?

Mej i tecknad form. Johans bild av mig. Den är söt tycker jag.

Jag har en känsla.
En känsla av något.
Att jag lever, kanske.
Vet inte riktigt.
Känner mig så ganska känslolös just nu iaf.
Eller ja. Inte känslolös.
Men jag känner, samtidigt som jag inte känner något.
Livet är ju ett underligt påfund.
Svårt att komma underfund med.

Yeah.

Festival, oh, härliga festival!


Jag må se ganska töntig ut, men jag gillar bilden iaf! :)


Helt underbar festival!
Efter en del spring i leran, hittade jag till slut min plats - i sjukvårdstältet.
Som sjukvårdare.
Ganska spännande iom att jag inte har någon sådan utbildning, men det finns ju så mycket man kan göra ändå, utan utbildning, som t ex att plåstra om, prata med, erbjuda en filt mm.

Och bland alla de banden så var det helt klart lite mera speciellt att se W.A.S.P, Dimmu Borgir, Chickenfoot, Edguy och Arch Enemy. :):):)

Sen var det ju också en grej - LERA.
Och jag hoppade på kryckor hela festivalen.
Men helt underbart när folk kom fram och beundrade mig lite halvt sådär för att jag var så tapper,
Leran var ju inte nådig alltså.
Torsdagen var värst.
Fredagen lite bättre.
Lördagen ännu bättre.
Men det märktes att jag var tillbaka i Norrland.
Inte alls så varmt.
Men det kanske det inte var i övriga landet heller, vad vet jag?

Men trots vädret så var det en jättehärlig stämning, folk var glada och pratsamma.

I början av torsdagskvällen undrade jag va fan jag gjorde där.
På lördagen var jag helt säker på att jag gjort rätt som åkt dit.


Tadaa...

Imorgon drar jag till hälsingeskogarna, närmare bestämt till Bollnäs.
Lite konstigt den här gången, för mer minnen har vaknat till liv igen som jag inte har kommit ihåg på ett tag.
Vet inte heller om de är minnen jag vill komma ihåg.
Eller mer en känsla av minnet.
Jag kommer ihåg hur jag kände.

Hoppas på att det blir en rolig vistelse iaf utan intriger eller liknande vilket jag iofs inte tror att det blir.
Vi är väl vuxna människor.
Liksom.
Eller?

Sommarlov... eller bara ledigt... eller bara arbetslöst?

Jag vet inte.
Har iaf fixat ett tidningsbudsjobb i Uddevalla från den 6 juli och ungefär en månad framåt.
Ska bli spännande att se hur det går.
Jag är ju egentligen ingen nattmänniska.. men kanske kan bli?

Jag är så känslig.
Varför tar jag åt mig av allting?
Kan jag inte bara inte bry mig?

Ska snart åka mot Bergsjön och mata illern.

Snart kommer jag till Stockholm, ska bli mysigt och skönt.
Saknar mamsen och papsen.
Lite jobbigt mycket till och med.

Hejsvejs.

Arbetsförnedringen.

Man kommer dit. Arbetslös. Behöver hjälp med att veta hur man ska gå tillväga.
Och så blir man bemött: "Vad gör du här?"
Jag kände mig enbart som en belastning och som en slags obehörig besökare.
Och fy så mycket ångest allt det här bildar i mig.
Jag vill bara kräkas över hela situationen.

Nu ska jag låna en bra bok, och sen åker jag hem till Sebastian.

Sommaren är här...

... och jag är arbetslös.
För första gången i mitt liv.
Det suger.
Känns som att jag håller på att gå ner mig.
Eller så är det bara en period att gå igenom.
Klart att jag säkert också gör det större än vad det är.

Men usch vad oroande det är.

Jag vill ha jobb.
NU.

Massor som hände igår.

Först.
Ringer Peter från Familjebostäder och säger att jag fått lägenheten.
Aaaah! Weeiii!

SEN:
Blir jag stylad och fotograferad på The Studio i Göteborg, OCH slösade 825 spänn på att få ha rättigheterna på dessa bilder:








Var det värt det?
Kanske, jag vet inte än. Hade iaf fetingångest igår.

SEN IGEN:
Ringde dom från Au-Pair-någonting från Norge, eller ja, som har med Norge och göra
och frågade om jag fortfarande är intresserad av att jobba som det.
Så hon ska höra av sig när hon får tag i någon familj som verkar intressant.

OJOJOJ!!!
Mitt huvud klarar inte så mycket mer!
PÅ EN DAG!


Och idag ska jag skriva på kontraktet till lägenheten, och sen gå runt med mitt CV och söka jobb hela dagen.
Gå på Myrorna och leta kastruller och sånt.
Haha. Jaa.
Det är spännande att känna att man lever ändå.
Det enda är att det är jättejättejättetråkigt att flytta ifrån alla undebara och fina på internatet!
Jag trivs så sjukt bra här just nu.
Samtidigt är det bara två månader kvar, och jag måste ju faktiskt tänka på framtiden.
håhåjaja...

Skönt att ha bloggen uppdaterad :)


...

Hon somnade in alldeles nyss.
Lugnt och stilla.

Vila i frid Ulrika.

Livet kan vara kortare än du tror.

Hade en fin visit i Bollnäs.
Och Söderhamn.
Var bra att jag åkte dit.

Sen när jag kom hem till mor och far igår så berättade dom att min morbrors fru antagligen inte kommer klara sig.
Hon fick en allvarlig hjärtinfarkt, och hade hjärtstillestånd i 35 min.
Och både hjärtat och hjärnan har tagit stryk.
Hon är 54.

Så himla orättvist.
Jag ber att hon på något mirakulöst sätt kan klara sig.
 Vi väntar på beskedet när som helst.

Det är så hemskt.
Döden är närmare än vad man kan tro.
Får mig att värdesätta livet lite mer och de vänner jag har.
Och att också faktiskt uttrycka det.
Säga det till dom.

Idag ska jag slöa hela dagen. Behöver det.
Kanske sätter mig och sjunger lite och kanske pluggar lite repliker.

Så är läget just nu.

Life is what it is.

Of you saw some sadness in my eyes,
would you tell?
Or would you be just quiet?


Life is what it is.
Det är verkligen så.
Ibland känns det skit, ibland känns det faktiskt väldigt okej.
Jag vet inte om jag känner mig särskilt lycklig, men jag är
inte så ledsen just nu.
Det känns helt enkelt okej.
Varken mer eller mindre.
Och det kanske bara kan få kännas så,
utan att jag ska bli orolig för att jag känner mig så likgiltig.
Jag känner inte lika  mycket längre.
Eller ibland. Vissa stunder.
Jag älskar mina kompisar.
Det vet jag.
Det känner jag.
De betyder så mycket.
Så oerhört mycket.
Det är dem som får mig att vilja vara stark, vilja stå på mina egna ben.
Tack.


Och vinnaren är...

Dålig.
Sååååå dålig.
Dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig
dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig
DÅLIG.

Suck.

Vad ska jag göra med mig själv?
Mer självkritisk än vad jag är nu kan man inte vara.
Det är som att jag önskar livet ur mig själv.
Mystisk grej.
Men jag tycker inte att jag gör någon big differens i tillvaron,
Ingen idé liksom.
Jag känner mig skitkass.

Det kom en tjej till skolan som ska göra en film och ville att vi tjejer på teaterlinjen skulle provfilma.

OCH.
Det gick åt helvete.
Improvisation är det jag är sämst på.
Jag kände inget.
Kunde bara tänka på och fundera över vad dom tyckte om mig.
Om de tyckte att jag var bra ens.
"det syns säkert att jag är osäker", tänkte jag hela tiden.
Och DET hjälper ju så jävla mycket.

Imorgon har jag föreställning. Och det spelar liksom ingen roll om jag är där eller inte.
Känns det som.
Jag kan lika gärna gå och hänga mig själv.
Usch, så ska man inte säga, jag vet.

Skitliv.
Hejdå

What a wonderful world we live in.



What a wonderful day.
PMS.
Dansat järnet i lägenheten.
Once.
Sparkling Diamonds.
Sorksteppen.

Helt slut i hela kroppen.
Måste in till bibblan och fixa pjäserna.
Måste måste måste.

Åh. Det skulle vara skönt att inte ha en massa måsten.
Utan bara massa vilja.
Jag vill jag vill jag vill!

Typ.

Men jag hoppas jag kan känna mig tillräckligt utvilad när jag kommer tillbaka till skolan.
Det vore skönt att känna så.



And the Rythm of life is a powerful beat
puts a tingle in your fingers and a tingle in you feet
Rythm in your bedroom, rythm in the street
yes, the Rythm of Life is a powerful beat.

Jullov

Jullovet har börjat, och det känns väldigt, väldigt skönt! 
Det är mycket välbehövligt.

Det har varit en fin hösttermin. Jag har lärt känna så många fina människor, och det känns
som att det är en bra stämmning på skolan.
Jag trivs verkligen, även om det varit lite kämpigt nu på slutet med allt vad Revy heter.
Nu är iaf affischen tryckt och kommer att sättas upp på spårvagnarna, så håll ögonen öppna! :)

Jag tycker det ska bli enormt skönt att få åka hem till mamma och pappa imorgon kväll.
Ska hem till Eva på lite julmys ikväll, med några mysiga människor. 

Drömde en rätt fin dröm inatt. Känner att det klingar kvar lite i kroppen, vilket gör mig gott.
Om en timme ska jag tvätta, och så blir det städning och packning.
Skönt att ha god tid på sig att packa, så jag får med mig allt viktigt.






Tröttaste dagen ever

Vaknade runt 15 idag. Behövde nog sova.
Är seg som bara den och vet inte riktigt vad jag ska hitta på, ville ut och gå, men det hann bli mörkt.
Så jag ska breatha in lite skön kalluft på vägen tillbaka från datorsalen nu, och sen titta på film ikväll.
Det är rätt mysigt att bo här ändå.
Jag gillar det.
Just nu är det så sjukt mycket i skolan, så man har inte tid till så mycket annat.

Jag har funderat över en sak som en person sagt till mig, om just att Wendelsberg har sin egen lilla bubbla av värld, och att man inte tänker på livet och världen utanför.
Det är sant.
Men det är ju fakiskt inte så konstigt, när man gör så mycket projekt och produktioner.
Det är ju så det kommer att vara i verkliga livet sen.
I musikal- och teatervärlden.
Man kommer ju att vara helt inne i sina produktioner.
Och då är det rätt skönt att inte tänka på och ta in så mycket annat.

Vi har ju fullt upp i skolan nu, och jag skulle nog gå sönder om jag var tvungen att tänka på världen utanför OCKSÅ.
Det är ju positivt och negativt med den lilla trygga bubblan Wendelsberg.
Fast det är så med allt annat också.
Pinsamt är bara att jag inte visste om Finanskrisen förrän för kanske en månad sen.
Det är ju tydliga tecken på att man är lite isolerad.
Men jag mår inte så dåligt av det.
Jag har valt bubblan Wendelsberg för 2 år.
Och jag trivs med det.

Töntgrej

Schwoop sa det.
Så dippar jag. Ner.
Det nästan värker i kroppen, ut i fingertopparna.
Och jag sitter ner och stirrar.
Hjärnan går i ett.
Hmm. Undrar varför, eller snarare hur, det blir så?

Jag är ju egentligen så glad.
Men ibland så känner jag mig... ja, jag vet inte. Känns tomt på något vis.
Tror det är det faktiskt.
Känns som att jag kravlar runt i en stor boll med en massa saker som cirkulerar runt mig.
Och att jag inte riktigt vet vad jag gör. Eller vad jag vill.

Jag saknar Emilia. Verkligen på riktigt och jättemycket.

Och skriva kan jag inte heller. Vill göra någonting, och oftast hjälper det att skriva.
Men det funkar inte idag. Tydligen.

hej svejs

Vintern är mörk, men inte värst.

Idag känns det som att jag inte har något vettigt att säga.
Är sjuk. Snorar som en fontän.
Konstigt uttryckt, jag vet.
Ska bege mig till Linköping ikväll. Kommer att vara där i helgen. Ska bli så kul.
Trots mitt sjuka jag.

Det har snöat lite.
Det gjorde mig lite glad.
Har saknat snön.

Det är verkligen en mörk tid det här..
Men man kan ju försöka göra det bästa av situationen.
Vira in sig själv i en varm filt. Tända ljus. Fundera över livets alla konstigheter över en kopp te.
Själv eller i sällskap med någon.
Det är faktiskt inte fy skam.
Vintern är ju inte bara mörk och kall.


Jag ska nog gå och packa lite i lugn och ro. sen ska jag nog också försöka få det lite fint i mitt rum,
så att jag inte möts av ett kaos när jag kommer tillbaka.

Snart är det första advent.
Hösten har swischat förbi.
Men jag gillar jul.
Och det är ju tur.

En trött dag, mer som i en dröm.

Det känns som att kroppen sover idag.
Väldigt konstig mening att börja med, men så är det.
Jag måste sova..

Hade en spelning på ett äldreboende med Frida idag, det gick bra, och de var mycket tacksamma.




Nu ska jag skriva en kort berättelse om min vän Khosro:



Det var en gång en pojke, som hette Khosro.
Han var mycket omogen, homofobisk och gangsta.
Sen började han Allmän Natur på Wendelsbergs Folkhögskola,
och började hänga med folk på skolan, bl a de fruktade teatermänniskorna!
Och peu un peu (stavas det så?) mjuknade han, mycket tack vare en man som hette Rikard.
Rikard fick Khosro att spela in lite låtar, och de båda sjöng lite tillsammans.
Y.M.C.A. var en av låtarna de sjungit. En mycket fin version, och ett stort steg för den lille Khosro.
Sen började jag lära känna honom,
för att han flyttade in bredvid mig och vi delade dusch och toalett tillsammans i slutet av våren.
Sen kom sommaren.
Sen kom hösten 2008.
Khosro börjar Kultur Drama på Wendelsberg.
Och dagarna i ända sitter han vid pianot och spelar. En självlärd liten gosse är det.
Och homofobin är ett minne blott.
Han utnyttjar sin kreativa sida mycket ofta,
t ex har han gjort en låt där refrängen går "här ska det vara refräng" om och om igen.
Han ler ofta och mår bra nu.
Gangsta är han inte så ofta längre, utan han har nog hittat sitt rätta jag.
Och vilken tur det!
Dessutom är han med i ett band som heter AKO (Allmän Kan Också)
där han slåss för allmäns rätt i teaterfolkets marker.
Khosro har mognat.
Den lille gossen har blivit en man. Till slut.

The end.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0