Farväl Lennart
Sommaren 2003. Mamma hade anmält mig och henne som medresande förälder till ett Celloläger i Emådalen, som Lennart Winnberg, lärare på musikhögskolan i Göteborg anordnar varje år.
Jag var ganska nervös inför det och ville egentligen helst inte.
Men det blev väldigt bra till slut. Det är klart, de flesta som var med har ju varit med sen de var små, och jag var en osäker 15-åring som inte trodde att jag kunde något. Men Lennart var så otroligt bra, som både lärare, lägerledare och människa. Helt underbar. Man kände sig trygg med honom när man skulle spela. Han var så jordnära på något vis. Och efter den här sommaren har jag någon gång ringt honom och han har gett mig goda råd i hur jag ska hantera min stress och så.
Nu i höstas tog jag kontakt med honom igen, för att jag ville fortsätta ta cellolektioner, men hade inget sånt automatiskt. Han hjälpte mig att sätta upp lappar på musikhögskolan och så. Och jag kanske hade tänkt se om jag ändå kunde ta någon lektion av honom när han var ledig. Han var så upptagen.
Och nyss, idag, 25 mars 2008, får jag veta av pappa att Lennart Winnberg avlidit i akut leukemi i Mexico där han jobbade för tillfället. Och det beskedet känns så otroligt tungt. Varför just han? Han som var en sån fin människa, som gjorde så mycket inom pedagogiken och inlärningsmetoder.
Så fruktansvärt orättvist. Så fruktansvärt oväntat.
Och jag som så gärna ville berätta för honom att jag spelat inför folk nyligen.
Lennart, jag kommer att sakna dig.
Vila i Frid.
