KvarteretDisa

Schwoop sa det.
Så dippar jag. Ner.
Det nästan värker i kroppen, ut i fingertopparna.
Och jag sitter ner och stirrar.
Hjärnan går i ett.
Hmm. Undrar varför, eller snarare hur, det blir så?

Jag är ju egentligen så glad.
Men ibland så känner jag mig... ja, jag vet inte. Känns tomt på något vis.
Tror det är det faktiskt.
Känns som att jag kravlar runt i en stor boll med en massa saker som cirkulerar runt mig.
Och att jag inte riktigt vet vad jag gör. Eller vad jag vill.

Jag saknar Emilia. Verkligen på riktigt och jättemycket.

Och skriva kan jag inte heller. Vill göra någonting, och oftast hjälper det att skriva.
Men det funkar inte idag. Tydligen.

hej svejs

Idag känns det som att jag inte har något vettigt att säga.
Är sjuk. Snorar som en fontän.
Konstigt uttryckt, jag vet.
Ska bege mig till Linköping ikväll. Kommer att vara där i helgen. Ska bli så kul.
Trots mitt sjuka jag.

Det har snöat lite.
Det gjorde mig lite glad.
Har saknat snön.

Det är verkligen en mörk tid det här..
Men man kan ju försöka göra det bästa av situationen.
Vira in sig själv i en varm filt. Tända ljus. Fundera över livets alla konstigheter över en kopp te.
Själv eller i sällskap med någon.
Det är faktiskt inte fy skam.
Vintern är ju inte bara mörk och kall.


Jag ska nog gå och packa lite i lugn och ro. sen ska jag nog också försöka få det lite fint i mitt rum,
så att jag inte möts av ett kaos när jag kommer tillbaka.

Snart är det första advent.
Hösten har swischat förbi.
Men jag gillar jul.
Och det är ju tur.

Det känns som att kroppen sover idag.
Väldigt konstig mening att börja med, men så är det.
Jag måste sova..

Hade en spelning på ett äldreboende med Frida idag, det gick bra, och de var mycket tacksamma.




Nu ska jag skriva en kort berättelse om min vän Khosro:



Det var en gång en pojke, som hette Khosro.
Han var mycket omogen, homofobisk och gangsta.
Sen började han Allmän Natur på Wendelsbergs Folkhögskola,
och började hänga med folk på skolan, bl a de fruktade teatermänniskorna!
Och peu un peu (stavas det så?) mjuknade han, mycket tack vare en man som hette Rikard.
Rikard fick Khosro att spela in lite låtar, och de båda sjöng lite tillsammans.
Y.M.C.A. var en av låtarna de sjungit. En mycket fin version, och ett stort steg för den lille Khosro.
Sen började jag lära känna honom,
för att han flyttade in bredvid mig och vi delade dusch och toalett tillsammans i slutet av våren.
Sen kom sommaren.
Sen kom hösten 2008.
Khosro börjar Kultur Drama på Wendelsberg.
Och dagarna i ända sitter han vid pianot och spelar. En självlärd liten gosse är det.
Och homofobin är ett minne blott.
Han utnyttjar sin kreativa sida mycket ofta,
t ex har han gjort en låt där refrängen går "här ska det vara refräng" om och om igen.
Han ler ofta och mår bra nu.
Gangsta är han inte så ofta längre, utan han har nog hittat sitt rätta jag.
Och vilken tur det!
Dessutom är han med i ett band som heter AKO (Allmän Kan Också)
där han slåss för allmäns rätt i teaterfolkets marker.
Khosro har mognat.
Den lille gossen har blivit en man. Till slut.

The end.