Life is what it is.
Of you saw some sadness in my eyes,
would you tell?
Or would you be just quiet?
Life is what it is.
Det är verkligen så.
Ibland känns det skit, ibland känns det faktiskt väldigt okej.
Jag vet inte om jag känner mig särskilt lycklig, men jag är
inte så ledsen just nu.
Det känns helt enkelt okej.
Varken mer eller mindre.
Och det kanske bara kan få kännas så,
utan att jag ska bli orolig för att jag känner mig så likgiltig.
Jag känner inte lika mycket längre.
Eller ibland. Vissa stunder.
Jag älskar mina kompisar.
Det vet jag.
Det känner jag.
De betyder så mycket.
Så oerhört mycket.
Det är dem som får mig att vilja vara stark, vilja stå på mina egna ben.
Tack.
Och vinnaren är...
Dålig.
Sååååå dålig.
Dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig
dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig
DÅLIG.
Suck.
Vad ska jag göra med mig själv?
Mer självkritisk än vad jag är nu kan man inte vara.
Det är som att jag önskar livet ur mig själv.
Mystisk grej.
Men jag tycker inte att jag gör någon big differens i tillvaron,
Ingen idé liksom.
Jag känner mig skitkass.
Det kom en tjej till skolan som ska göra en film och ville att vi tjejer på teaterlinjen skulle provfilma.
OCH.
Det gick åt helvete.
Improvisation är det jag är sämst på.
Jag kände inget.
Kunde bara tänka på och fundera över vad dom tyckte om mig.
Om de tyckte att jag var bra ens.
"det syns säkert att jag är osäker", tänkte jag hela tiden.
Och DET hjälper ju så jävla mycket.
Imorgon har jag föreställning. Och det spelar liksom ingen roll om jag är där eller inte.
Känns det som.
Jag kan lika gärna gå och hänga mig själv.
Usch, så ska man inte säga, jag vet.
Skitliv.
Hejdå
Sååååå dålig.
Dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig
dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig dålig
DÅLIG.
Suck.
Vad ska jag göra med mig själv?
Mer självkritisk än vad jag är nu kan man inte vara.
Det är som att jag önskar livet ur mig själv.
Mystisk grej.
Men jag tycker inte att jag gör någon big differens i tillvaron,
Ingen idé liksom.
Jag känner mig skitkass.
Det kom en tjej till skolan som ska göra en film och ville att vi tjejer på teaterlinjen skulle provfilma.
OCH.
Det gick åt helvete.
Improvisation är det jag är sämst på.
Jag kände inget.
Kunde bara tänka på och fundera över vad dom tyckte om mig.
Om de tyckte att jag var bra ens.
"det syns säkert att jag är osäker", tänkte jag hela tiden.
Och DET hjälper ju så jävla mycket.
Imorgon har jag föreställning. Och det spelar liksom ingen roll om jag är där eller inte.
Känns det som.
Jag kan lika gärna gå och hänga mig själv.
Usch, så ska man inte säga, jag vet.
Skitliv.
Hejdå
