KvarteretDisa

Lustigt det här med att leva.
Man säger att man inte lever när man stressar, utan gör det först när man stannar upp,
och verkligen känner efter.
Och det kanske är sant, vad vet jag?

En sak är ju verkligen sann,
och det är att man saknar inte förrän man förlorat. Oftast.
Man uppskattar inte förrän det är försent.

Varför denna funktion?

Kan vi inte bara börja uppskatta livet,
här och nu,
som det är, och de människor vi har runtomkring oss?
Ska det vara så svårt?

Trots allt ont i världen så är ju mycket så väldigt vackert.
Det gäller bara att hitta trådarna till att lära sig uppskatta och se det.

Helt sjukt vad saker kan hända snabbt.
Man är glad, och helt plötsligt händer något oväntat och världen rasar.

Jag är knäpp.

Hur ofta går man en promenad för att inte motionera?
De där tankarna "Jag måste börja röra på mig" och "Jag måste gå ner i vikt" under hela promenaden. 

När går man ut på promenad för att bara se sig omkring, känna och uppleva?
Faktiskt.

Det slog mig idag när jag var ute på promenad i skogen och satt vid vattnet och badade fötterna.
Jag satt bara där, med musik i öronen, och bara njöt av naturen.
Två gånger har jag gjort det, de senaste tre dagarna.

Varför stannar man inte bara upp på promenaden och tittar på allt i ens omgivning och njuta av det man ser?
Inte ha "Skynda, skynda, måste röra på mig" i tankarna?

Det är bra att vara vital.

Det ska vara mitt mål den här sommaren.
Gå ut på upplevelsepromenad.

Så själen får vila lite.
Leva, för guds skull.

LEV.