KvarteretDisa

Då har jag snart gått en vecka i skolan - och STORTRIVS. Även det här året! ;)
Det känns som att de som är kvar i vår klass är riktigt motiverade.
Och det blir en skön känsla i gruppen.
Vi har jätteintressanta lektioner i konfliktimprovisation, och det är verkligen jättespännande.
Och lärorikt.

Nya dansläraren är jättemysig och det känns bra med dansen, bara det att jag fått större lår..
beror antagligen på min cykling nu i somras.. hmm..
Vi har en jätterolig dansuppvärmning, det är liksom koreografier, en dansig uppvärmning helt enkelt.
Och en del i uppvärmning är till en Queen-låt.
Texten går nåt i stil med "You can't stop me 'cause I'm going to have a great time".. eller nåt, jag kommer inte ihåg helt exakt. Men den är svår att INTE vara glad till! :)

Och barngruppen är nästan fixad! Det känns skönt :)

Det känns som att detta är min fristad.
Min själ finner ett lugn och en glädje här.
Åh, vad jag älskar Wendelsberg.

Ska nog gå och umgås med folket nu. PUSS

Det är mycket som hänt med mig senaste veckorna.
Jag känner mig starkare än någonsin.
Gladare än tidigare.
Det är klart, det går fortfarande upp och ner en del.
Som just idag har jag gått och varit lite ledsen.
Gått och tänkt på saker.
Minnen.
Och på hur jag var förra hösten.
På vem jag var.

En tjej som bott hemma ända fram till hösten 2007 när hon skulle börja folkhögskola.
Allt var nytt.
Hon hade blivit dumpad i juni.
Tog en sommar att komma över det värsta.
Denna höst tyckte hon det var så skönt att få
börja om.
På en helt ny plats, men nya människor.
Tänkte att "Nu ska jag bli en ny människa. Starkare."

Ja. Vem vet? Jag kanske var rätt stark då?
Var ju stark nog att lämna allt tryggt bakom mig och börja mitt liv på en helt ny plats.

Men när jag nu sitter här.. ungefär ett år senare, ser jag att jag inte var så stark.
Jag var ganska svag. Svag inför mycket.
Saker hände med mig, och jag lät det bara hända.
Jag försvann ur mig själv.
Ett tag fanns ingen Disa.
Det är skrämmande när jag tittar tillbaka.
Fruktansvärt skrämmande.
Hur kan man låta sådana saker hända en?

Det är sånt jag går och funderar på nu.
Och funderar på hur jag ska gå tillväga för att inte hamna där igen.

Det har varit en pissigt skitjobbig sommar.
Och pissigt skitnyttig.

Varför jag skriver detta just idag, var att jag läste en konversation mellan mig och en annan person, där jag nu verkligen såg tydligt vilken svag människa jag var.
Ville bara vara andra till lags.

"Bara de mår bra så är allt bra."

Men. Mig då?
Disa.
Jag har glömt mig själv i alla dessa år.
Jo, nog har jag tänkt på mig själv i många fall.
Men inte i den här specifika delen.
Jag har glömt mig själv i det.

Usch. Jag får ont i magen.

Därför funderar jag mycket nu, inför mitt andra år på Wendelsberg, vad jag ska koncentrera mig på.
Jag har kommit fram till tre saker:

- Mig själv. Mitt eget välmående. Bara göra sånt jag mår bra av.

- Skolan. Min utbildning, så jag får ut så mycket det går av det här året på Wendelsberg.

- Mina fina vänner. Vårda mina underbara vänrelationer.


Dice is back on track again and is here to stay, I promise you all.

PUSS!

Jag är ledig.
Jag är glad.
Jag känner mig stark.
Jag känner mig full av liv.
Full av iver till att börja skolan.
Att koncentrera mig på mitt liv.
Min utbildning.
Mina drömmar.
Alla härliga kompisar.
Att uppleva minnen för livet.
Uppleva livet helt enkelt.
Det känns i ådrorna.
I mitt hjärta.
Jag är redo att börja mitt liv.
Jag känner mig levande.
Och det är underbart.

Life is wonderful. Just so won

Mm. Jaa. Mhm. Okej.

Ja, min dag har inte varit den bästa.
Sovit dåligt två nätter i rad.
Har inte kunnat somna.
Det är verkligen svinigt.
Blev på dåligt humör redan när jag cyklade till jobbet - i regn och blåst.
Usch.

Och sen blev jag arg.. Bara gick runt och var arg.
Var dessutom stressad över om jag skulle hinna göra klart allt jag skulle göra innan jag slutade.
Ja, jag hann.

och nu har jag varit hemma ett tag.
har ont i magen efter att jag ätit mat.


Ja, alltså mitt liv går ju på, men det är något som saknas mig hela tiden.
Det ligger och gnager någonstans i magen hela tiden, dygnet runt.
Det är som en liten ledsen boll.
Jag tror jag har den för att jag gjort vissa val senaste tiden som jag egentligen inte vill välja,
men är tvungen för att jag ska bli bättre och må bra på lång sikt.
Det är iallafall vad jag tror.
Jag är egentligen inte säker på någonting.
Usch.. har sån ångest att jag bara vill kräkas.

Jag tål inte att hamna i såna här situationer. Hatar det.
Jag vill inte.
Mår illa.

Det är skönt att skolan börjar snart igen.
Då kanske tomrummet fylls till kanske 95 % iaf.
Det värsta jag vet är att förlora någon.
Men som sagt.
Vissa saker är nödvändiga.
Och jag kan faktiskt inte veta just nu om jag i stunden gör rätt.
Det kan jag bara veta om ett tag.

ååh. dööö.
Jag mår illa och ryser i hela kroppen.
kall är jag också.
aja.




En grej. Man ska alltid vara ärlig. Ja. Ärlighet varar längst heter det ju.
Ja, och det känner jag starkt för.





Be true, and you'll find your way.

It's so strange.. this life.

Jag skrev något för ett tag sen..
och läste det typ igår eller nåt.
Det tilltalade mig, och jag hade alldeles glömt bort att jag skrivit det.
Men här kommer det:

It's time.
It's time to live a life.
A life you can be proud of.
Ask yourself:

Who do you want to be?
This time,
this week,
this... minute.

Every minute counts.
Live your life.
Make it,
create it after your dreams and values.
Then you have a big chance to be happy.

It's time for me
to learn...
How to fly.

"This is your life, are you who you want to be?"

Puss och godnatt.
Sov gott.
:)

Jag sitter här nu.
Jag borde faktiskt sova.
Och egentligen längtar jag till att få lägga mig.

Sov för övrigt länge idag.. vaknade runt halv två, och sen har dagen swischat förbi,
och så tittade jag och Marika på den nygjorda första Batmanfilmen (vars tvåa nu går på
bio som jag kommer att se i veckan).
Skitbra var den tycker jag!
Så jag ser fram emot tvåan.

Annars känns det väldigt bra med att jag nu möter sista jobbveckan.
Lite sorgligt också måste jag faktiskt erkänna.
Hah, kommer liksom sakna att skura toaletterna,
irritationen att någon skräpar ner just när man precis har städat där,
alla kontoren med sin personliga touch, ja.
Faktiskt.
Även om det är också är grymt skönt.
Men kanske inte så konstigt,
eftersom jag tillbringat 7 veckor här i Karlstad när jag är klar.
Det är ett tag.
Och oj vad fort det faktiskt har gått!
Helt otroligt.

Åh, vad jag längtar till Wendelsberg.
Men ska bli kul med en Stockholmsvisit däremellan, och jobbet på Dramaten helgen innan i börjar.
Det är en körfestival för sceniska körer (bl a kören "Amanda" från Göteborg kommer att vara med),
och jag ska vara en sån där som går runt och ser trevlig ut och tar hand om körerna,
hjälper dem bakom scen, leder dem dit de ska osv.
Det ska verkligen bli jättekul!


Och att bara få vandra runt bakom scenen på Dramaten är ju en upplevelse i sig :)


Nu ska en Disa sova.
Puss och godnatt