KvarteretDisa

Jag tappar modet och hoppet mer och mer.
Jag tänker negativt hela tiden.
Blir ledsen för ingenting.
Går med gråten i halsen.
Känner mig orkeslös.
Känns som att jag aldrig kommer att bli ärligt lycklig igen.
Det beror inte bara på det som hände för två veckor sen.
Utan det har bara med allt att göra.
Känns som att jag inte har någon här längre som jag helt och fullt kan luta mitt huvud mot dens axel.
En del stöttar mitt huvud ett litet tag. Men ingen som alltid finns där.
Jag antar att jag måste lära mig att kunna göra det själv.
Men hur?
Och samtidigt vill jag inte. Och det är väl den största grejen.
Jag vet att jag behöver hjälp. Jag vet att jag måste rycka upp mig och tänka positivt.
Jag vet att det blir bättre då.

Men någonting i mig säger att jag inte vill.
Någonting i mig säger att jag inte förtjänar bättre.
Någonting i mig säger att jag är dömd att vara olycklig resten av mitt liv.
Jag vill inte leva såhär resten av mitt liv.
Verkligen inte.
Vad gör ett sånt här liv för nytta?
Det är ju lika bra att jag inte finns då.


Jag vet allvarligt inte hur jag ska hitta mening i någonting längre.

Jag har inget hopp.

Livet.
Ja, det är ett konsigt påhitt.
Men vad skulle vi annars göra?

Jag är lite splittrad inuti just nu.
Stänger av den förtvivlade sidan just nu. Orkar inte med den mer på ett tag.
Fast alla jobbiga känslor finns ju kvar. Men inget gråt. Har tömt mig på det. Tydligen.
Drömmer hela tiden. Att vi blir ihop igen. Att jag får pussa honom. Såna drömmar är inte till hjälp just nu, det gör bara att jag blir ledsnare när jag vaknar.
Morgon och kväll är det jobbigast. På dagarna gör jag saker. Då får själen vila. Kvällarna är nästan jobbigast.
Då ligger jag där. Alldeles ensam. Ensammast i världen. Det är så sjukt jobbigt.
Samma sak på morgonen. Då vaknar jag ensam. Inte bredvid någon sjukt vacker och söt människa, som fortfarande sover, som jag kan titta på och le för mig själv, för att han är så otroligt gullig när han sover.
Ligga där, peta på hans axel, klappa ömt på hans kinder, panna, haka, i håret.
Känna att jag är världens mest lyckligt lottade tjej just i det ögonblicket.
Bli tårögd av tacksamhet att just jag får uppleva honom.
Denna vackra varelse. Som är så otroligt underbar.
Och så bra jag mår av honom.
Klart det gör ont att mista den fina vardagen med honom.

Han är min tvillingsjäl.
Han känner mig.
Han känner mig mest.
Han ser mig.

Och jag älskar honom. Kommer alltid att göra det.
Hur det än blir mellan oss.
Han har gett mig verkligheten på de drömmar jag haft.
Han har förverkligat dem.
Och han finns kvar i mitt liv.
Jag har inte förlorat honom.

David. Du är den vackraste personen jag träffat.
Bara för att du är vacker på både insidan och utsidan.
Tack för att du finns, vännen.
Utan dig hade jag verkligen bara varit en fjant.
Du har lärt mig lite om livet.
Viktig vetskap.
Tack.

Jag älskar dig.

Jag är nöjd med den här kvällen.
Var på Staggen och tog faktiskt bara två öl och en halv tallrik Oxmedaljong (hur gott som helst btw)
Jag blev lite full. Jag är mycket lättpåverkad, dessutom har jag inte druckit på ett antal månader.
Jag bröt upp när det var som roligast, och nu sitter jag hemma och är skitnöjd med mig själv.

Var allt idag.
Puss

jag börjar känna igen mig själv nu efter sex månader av lycka..
En känsla jag inte haft på länge...

Olycklig kärlek.

vad fruktansvärt ont det gör.

Jag vill inte vara i det här. Jag vill bara försvinna.

This is so hard.
Jag vill så mycket med mig själv.
Jag vill vara en sån där sund och klok människa.
Som inte tar saker så allvarligt.
Fast egentligen är jag allt som jag inte vill vara.

Svartsjuk.
Förtvivlad.
Ledsen.
Inte sugen på mat.
Svag i kroppen.
Osäker på att jag duger.


Jag blir så less på mig själv. Varför ska det vara såhär?
Varför kan jag inte se det positiva?

Jo, för att jag just har blivit ganska rejält sårad.
faktiskt. Igår blev jag sårad. Eller så inbillar jag mig bara.
Om det var medvetet eller inte. Det vet jag inte.
Fick tillbaka känslorna innan allt började.

Jag ska inte tro att jag är värd något.
Han är inte intresserad av mig.
Han bryr sig inte.

Kan ju hända att de här känslorna bara finns i mig och egentligen inte stämmer in på verkligheten
Kanske det bara är jag som överreagerar?
Men hur ska jag veta det?
Hur ska jag veta vad som är bäst för mig?
Allt jag gör, gör jag det för att jag vill få bekräftelse eller gör jag det för min skull?

Skitans bajs. Jag vill inte vara i den här situationen.
Undrar om jag ska svälta? Det vore en ganska skön känsla..?

Ibland blir jag rädd för mig själv.

Värsta orden i världshistorien tycker jag. Och idag fanns de i mitt liv.
Inatt gjorde vi slut.
Vi behöver båda två hitta oss själva.
Det gör så ont, så fruktansvärt, helvetes ont.
Vad ska jag göra?
Jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag är världens ledsnaste person idag.

Vad händer nu?
Vad ska jag göra?
Jag älskar honom. Jag vill vara med honom.
Men det går inte nu. Inte längre.
Detta liv är skit.