Måndag
Suck. Nu hade jag skrivit ett inlägg, och så hände det något som låste programmet, så försvann allt jag skrev.
Jaja.
Jag är iaf less.
Jag har ringt runt en massa för att få råd om hur jag ska göra med foten.
Ska till en läkare på måndag och se om jag kan sjukskriva mig.
Så det går framåt, I guess.
Blir bara så förskräckt över att man måste vara så himla driftig för att få saker att hända.
Det gör min ont när jag tänker på dem som inte orkar vara det pga att de är sjuka.
USCH.
Och nu.
Svininfluensan.
Så överdrivet.
Jag orkar verkligen inte.
Såhär står det på sjukvårdsrådgivningens hemsida:
"De flesta som har blivit sjuka har haft en lindrig sjukdom.
Mindre än 10 procent av de sjuka har behövt sjukhusvård,
så är det också vid vanlig influensa.
De som blivit allvarligt sjuka har för det mesta haft någon underliggande långvarig sjukdom, men vissa har varit tidigare friska yngre personer.
Det har också inträffat dödsfall, men inte fler än vid vanliga influensaepidemier.
Pandemi betyder att det är en epidemi som har spridit sig till stora delar av världen, och att man kan förvänta sig att den sprids till många människor.
Sjukdomen ger däremot inte allvarligare symtom än vanlig influensa."
Klart det skiljer sig från person till person.
Men vaccinera riskgrupperna.
Mer behövs väl inte?
Jag har ingen lust att vaccinera mig iaf.
Har aldrig gjort det.
Varför ska jag?
Har du ett bra svar på det får du gärna kontakta mig.
Enough of this.
Drottning Disa
Satt och sökte på mitt namn på Google,
och hittade en hemsida om något som heter DISA-metoden (Din Inre Styrka Aktiveras),
som tydligen är något program, främst för unga tjejer.
På hemsidan hittade jag också en rubrik där det stod "Sägnen om Disa", och så här stod det där:
DISA står för Depression In Swedish Adolescents
(även om vi som jobbar med den kallar den för Din Inre Styrka Aktiveras).
Men DISA metoden har också fått sitt namn efter den unga flickan Disa som
levde i kung Sigurds Sverige.
Disa var en ung och självsäker flicka som såg möjligheter där
andra såg endast svårigheter:
"Under konung Sigurds tid var det stor hungersnöd i Sverige.
För att stärka riket hade riksdagen därför föreslagit att allt odugligt folk skulle slås ihjäl.
Disa, dotter till rådherren av Wennergarn förvånades av ett sådant förslag
och menade att kvinnor, som hon själv skulle väl kunna hitta på något bättre.
Hennes åsikter kom inför konungen och han kallade henne till sig.
Om hon nu var så vis skulle hon komma till kungen varken klädd eller oklädd,
inte till häst eller fot, varken åkande eller buren, roende eller seglande.
Disa iklädde sig då ett fisknät, spände en bock för släden
och ställde ett ben på bocken och ett på släden.
Hon infann sig inför konungen i skymningen den dagen då månen var full och gav Konungen rådet att folket inte skulle dräpas.
Det skulle istället skickas till Norrland med en spann med spannmål samt en yxa.
Där skulle de uppta den ödeliggande marken.
Detta skulle medföra att riket vidgades och konungens inkomster ökade.
Detta behagade konungen.
Han tog hennes råd och tog henne själv till Drottning.
Till denna händelses ihågkomst insatte han i Uppsala ett ting och en marknad,
vilket än i våra tider hålles och kallas Distingen,
Disa till evig åminnelse och ära."
Haha, RIKTIGT coolt va?
Tycker jag i alla fall. :)
Check it out: http://www.disa-metoden.com
För Disa minns.
Jag minns den.
Och är det fel?
Är det fel att minnas?
Är det brottsligt?
Är det farligt?
Nej.
Är det nyttigt?
Ibland, och ibland inte.
Men jag minns min tid.
Den tiden.
Och den tiden.
Vilket jag nu ska ha några bilder på.
Första gången vi riktigt pratade med varann. (Hösten 2004)
Jag och den vackraste katten som funnits.
Fotosession i trean på gymnasiet.
Slutproduktionen i trean.
Studenten.
Han som en gång i tiden tog mitt hjärta.
. . .
En glad Disa i det vackra Paris. (Hösten 2007)
Lyckligast i världen.
Höstfest på skolan.
Världens finaste hund - Safi.
Hjärtat brast.
En tjej som ändå tog sig upp.
För jag minns tiden.
Som både var vacker och bra.
Och ful och dålig.
Men jag glömmer inte.
Jag minns.
Och det vill jag.
Annars skulle jag bli tom inuti.
Alldeles tom.
Kortfattad Söndag.
Veckorna tycks gå utan att jag ens fattar det.
Samtidigt så har jag det så långtråkigt.
Just nu har jag det rätt mysigt, är kattvakt igen så det är inte så ensamt just nu med en lekande katt runtomkring mig :)
Kanske ska till Linköping nästa helg, beror lite på.. Vore väldigt kul iaf.
SKITonsdag.
Jag satt med gråten i halsen.
Tisdag.
Tänkte att det kunde vara bra att kolla upp det.
Och nej, det var inget farligt virus, utan ett sånt där gammalt vanligt virus som man får när man blir förskyld.
Bara ta en Ipren och vila.
Som om jag inte är hemma tillräckligt, hah.
Jaja.
Ska iaf hämta ut min klänning från ellos idag :) Det ska blir kul.
De ringde från ortopeden också.
Det har inkommit ett återbud så jag har fått tid imorgon kl 13.45 istället för måndag!
Och röngtenbilderna har kommit, eller utlåtandet, eller vad det nu är de skickar.
Huvudsaken är ju att jag får VETA imorgon. Förhoppningsvis.
Nu återstår det att jag ska hämta ut klänningen, skicka iväg två jobbansökningar och sen HEM
och vila. Bara vila.
Och vara sjuk.
Haha, håhå, så roligt man kan ha det ;P
Kunde inte somna direkt igår pga min axel som hade låst sig eller så... kanske är bra att vila?
Hej så länge.
Söndagstankar.
Jag är lite sjuk, men har ändå tagit mig in till stan och Stadsbiblioteket.
Fick lite smått panik över tanken på att bara sitta hemma.
Det gör jag så det räcker ändå.
Jag borde kanske ligga ner och vila eftersom halsen gör sig påmind.
Men som sagt.
Jag vill inte.
Ensamhet är inte rolig.
Läser just nu boken "Kärleken" av Theodor Kallifatides (stavade jag honom rätt nu?) och det står mycket i boken om just ensamheten, och hur den kan äta på en.
Och kärleken med.
Och just nu vet jag inte riktigt om jag tror på kärleken.
Jo, kärleken till familj och vänner.
Men inte den andra kärleken.
Den som vi så gärna vill finna och som en del söker hela livet.
Jag vet inte om den finns.
Inte för mig.
Det känns så otroligt tomt inom mig just nu och jag kan verkligen inte se att jag skulle kunna
bli sådär otroligt stormförälskad och kär igen.
Så kär att jag blir beredd på att leva ett helt liv med den personen.
Jag funderar även på om det är värt det?
Om det är någon mening med att två människor ska försöka leva tillsammans.
Samtidigt vet jag ju att det går, när jag t ex tänker på mina föräldrar.
Men jag känner själv att jag är väldigt knepig och jobbig att leva med.
Det vet jag.
Det känner jag av.
Jag har också ett sånt stort behov av att få vara ensam också.
Även om jag nu sitter och klagar över att ensamheten har börjat tugga på mig.
Men det är ju inte det att jag INTE vill ha någon speciell vid min sida.
Jag skulle jättegärna vilja ha det.
Grejen är den att jag tvivlar just nu på att det finns en sådan person för mig.
Här.
Äh, nu orkar jag inte skriva längre.
Bye.
Höstdag.
Funderar över mitt liv.
Vad jag har för liv egentligen.
Om jag bara sitter och drömmer om något som inte finns.
Ett liv som är omöjligt att få.
Eller om jag verkligen kan få det, om jag verkligen kämpar.
Och hur lustigt det är att allting ska sammanfalla.
På samma dag.
Samma vecka.
Samma tidpunkt.
Samma ALLT.
Jag vill ju syssla med något som är meningsfullt.
Något som ger mig något.
Något som ger dig något.
Som ger alla något.
Eller åtminstone några stycken.
Varför ska jag annars leva?
Om jag bara går här och gör ingenting.
Lever på andra?
Det gör ju ingen skillnad.
Inte för att jag nu är självmordsbenägen eller så, vilket kanske kan tolkas så.
Nej, jag bara funderar.
Jag vill göra något som märks.
Som sätter spår.
Bra spår.
Om det så är att ta hand om ett litet barn som är räddast på dagis, eller hjälpa människor i misär, eller underhålla människor, få dem att skratta, gråta, rodna, bli arga mm.
Jag vill jag vill jag vill.
Det är det jag vill.
Vill göra någonting som gör skillnad.
Kanske inte för alla, men för någon.
Och för mig själv.
Samtidigt som jag funderar på det här så är det här en rätt bra dag.
Började dagen med att vara på första omgången med en avslappningsgrupp.
Ska lära mig att kunna slappna av, vilket jag vet att jag har svårt med.
Blev en fin start på dagen.
Fast jag känner mig lite ensam,
och det blir mycket ensam tid för mig själv, när jag inte har så mycket att göra på dagarna.
Men hoppas på en förändring efter att det här med foten är löst.
Att kunna jobba.
Eller plugga.
Eller NÅGOT.
Iallafall.
----------------------------------------------------------
Det är något speciellt med luften ute.
Det är svårt att förklara, men jag känner en längtan ut.
Som om naturen kallar på mig.
Eller så har jag bara varit inomhus för länge.
Det är bara det att det känns som att jag vill och skulle kunna sitta i skogen vid någon bäck hur länge som helst.
Och bara sitta.
Känna.
Må bra.
Jag vill ha hösten här länge.
Jag älskar den friska, kalla luften.
Och det här med att behöva ta på sig sina fina vantar och sin mysiga mössa.
Och en varm halsduk.
Och bara titta andas in.
Andas in det där friska.
Och bara känna hur kroppen laddar upp sina batterier.
Jag vill sitta där och titta.
För evigt.
Hej Måndag.
Är lite trött idag, hann inte sova så mycket innan jag skulle upp igen.
Har varit hos sjukgymnast med min onda nacke och axlar.
Ska börja ett träningsprogram som innefattar både avslappning och träning i bassäng.
Känns väldigt skönt att få komma igång med någonting.
Och avslappning behöver jag definitivt eftersom jag är världsmästare på att oroa mig och därigenom spänna mig mycket.
Så livet knallar på.
Ska på magnetröntgen på onsdag också.
Ska verkligen bli skönt att få svar på detta med foten.
Har även klippt lugg! Känns mycket bra.
En mycket dålig mobilbild på luggen.
Men jag är nöjd.
Har också beställt en jättefin klänning från ellos.
Lite sånt måste man faktiskt få unna sig.
Även om man till största delen är arbetslös och har lite pengar.
En upprörande start på dagen.
Börjar med att jag vaknar halv åtta.
Ser att jag fått erbjudande om ett vikariat på en förskola.
Ringer dit och får jobbet.
Kanske även kan få jobba imorgon och kanske resten av veckan.
Kommer dit.
Möts av att de inte tror jag kan jobba eftersom jag har kryckor.
Vilket jag förstår.
Går ju inte så bra att springa efter 6-åringar med kryckor.
Dessutom skulle de ut på en utflykt på stan.
Vilket är ännu sämre.
Så jag inser detta och får åka hem igen.
Med gråten i halsen går jag till spårvagnen.
Ringer pappa som säger att jag ska ringa till vårdcentralen och tala om att jag blivit nekad jobb pga foten.
Gör det.
De ska ringa tillbaka inom några minuter.
Mina tankar går till att ringa Aleris specialistvård (som jag fått en tid hos nästa vecka till en ortoped).
Tittar ut genom fönstret.
Åker förbi Axcessakuten och där ser jag även en skylt där det står "Aleris" på.
Inser att det är där de håller till.
Jag följer min impuls och hoppar av.
Tänkte att jag kanske iaf kan försöka prata med dem och se om jag kan komma dit tidigare.
Pratar med en trevlig kvinna vid receptionen.
Tyvärr har de inga tider.
Men hon tyckte jag skulle gå ner till akuten.
Kanske bättre än ingenting.
Jag tackar ändå för hjälpen och går till hissen.
Trycker på knappen och väntar på att den ska komma upp.
Kvinnan jag just pratat med kommer ikapp mig och säger:
- Du, vi har fått in ett återbud!
Så jag går tillbaka och det blir så att jag då får en tid IDAG 10.30.
Klockan var nu kanske 10.20?
Men ortopeden var lite sen så jag fick sätta mig och vänta.
Och det gjorde verkligen INGENTING.
Vid elva får jag komma in.
Jag får en remiss till röntgen, kanske det heter magnetröntgen?
Så man ser alla mjukdelar också?
Han sa att det kunde vara nervknutar i min fot (det hette något speciell, men som jag inte kommer ihåg nu).
Enda sättet att få bort dem är genom operation.
"Men det kan ta ett par veckor innan du får göra röntgen".
Jaha?
"Men gå ner och prata med dem och boka en tid. Jag har skrivit i remissen att de ska kalla dig så fort som möjligt."
Jag går till röntgen.
Får sitta ner och vänta.
En kvinna kommer till mig och ber om mitt telefonnummer.
De ska ringa i eftermiddag efter att läkaren tittat på min remiss.
Jag går därifrån.
Bokar ett återbesök hos ortopeden.
Och åker hem.
Omtumlad.
Ändå fylld av lite hopp.
Och rädsla inför en eventuell operation.
Men då blir det ju iallafall bättre.
Och det är det viktigaste just nu.
Jag vill bli bra i den här jävla foten.
Orkar inte vara handikappad längre.
Ska nu hem och äta, läsa och titta på film.
Det förtjänar jag.
Puss hej.
