Mörk dikt. (Det är bara en dikt som dök upp i huvudet, inget mer allvarligt)
Jag sitter nedsjunken i mitt favorithörn i mitt sovrum.
I händerna håller jag mitt hjärta.
Jag tittar på det med tårar i ögonen.
Mina ljusa byxor är nerdränkta av blod.
Mitt eget blod.
Jag känner fortfarande värmen från hjärtat
och blir påmind om att detta jag har i händerna faktiskt har funnits
inuti min kropp.
Det pulserar lite fortfarande.
Jag kan se saker i det.
Berättelser.
Fina, vackra, lyckliga.
Och minnen.
Minnen av dem jag älskat.
Och förlorat.
Minnen av händelser.
Som lämnat spår.
Både spår i form som rosenblad längs en grusväg en varm sommardag.
Och spår mörka som natten och blodiga som i de mörkaste av strider.
Känslor.
I alla skiftande former.
Lycka, kärlek, sorg, hat, rädsla...
Och några speciella, konkreta personer.
Personer som betytt något.
Men som svikit eller skadat.
Små ärr.
Stora ärr.
Sår som aldrig riktigt läkt.
Nygjorda sår som fortfarande blöder.
Det ser jag här.
I hjärtat.
Som börjat svalna.
I mina händer.
Och långsamt känner jag hur livet börjar vandra ut ur mig.
Jag sjunker ner ännu mer.
Jag ger ifrån mig ett sista skrik.
Ett skrik fyllt av alla känslor, minnen, berättelser, hat mot de som gjort mig illa.
Ett skrik fyllt av ångest, ånger, ilska, kärlek, saknad...
Som får mig att känna att jag på något sätt får upprättelse för all smärta jag känt.
Sedan stängs mina tårfyllda, rödsprängda ögon.
Och jag känner frid.
Kvar i rummet är ett skal.
Ett skal av en person.
Som ingen
Det gör ont i hjärtat.
Jag sitter nedsjunken i mitt favorithörn i mitt sovrum.
I händerna håller jag mitt hjärta.
Jag tittar på det med tårar i ögonen.
Mina ljusa byxor är nerdränkta av blod.
Mitt eget blod.
Jag känner fortfarande värmen från hjärtat
och blir påmind om att detta jag har i händerna faktiskt har funnits
inuti min kropp.
Det pulserar lite fortfarande.
Jag kan se saker i det.
Berättelser.
Fina, vackra, lyckliga.
Och minnen.
Minnen av dem jag älskat.
Och förlorat.
Minnen av händelser.
Som lämnat spår.
Både spår i form som rosenblad längs en grusväg en varm sommardag.
Och spår mörka som natten och blodiga som i de mörkaste av strider.
Känslor.
I alla skiftande former.
Lycka, kärlek, sorg, hat, rädsla...
Och några speciella, konkreta personer.
Personer som betytt något.
Men som svikit eller skadat.
Små ärr.
Stora ärr.
Sår som aldrig riktigt läkt.
Nygjorda sår som fortfarande blöder.
Det ser jag här.
I hjärtat.
Som börjat svalna.
I mina händer.
Och långsamt känner jag hur livet börjar vandra ut ur mig.
Jag sjunker ner ännu mer.
Jag ger ifrån mig ett sista skrik.
Ett skrik fyllt av alla känslor, minnen, berättelser, hat mot de som gjort mig illa.
Ett skrik fyllt av ångest, ånger, ilska, kärlek, saknad...
Som får mig att känna att jag på något sätt får upprättelse för all smärta jag känt.
Sedan stängs mina tårfyllda, rödsprängda ögon.
Och jag känner frid.
Kvar i rummet är ett skal.
Ett skal av en person.
Som ingen minns.
Queer as Folk
Och så var sista avsnittet sett.
Queer as Folk.
Den bästa serie jag någonsin sett.
5 säsonger har jag och Sebastian tittat igenom.
Vi påbörjade serien hösten -08.
Och så ikväll såg vi det absolut sista avsnittet.
En fantastiskt fin berättelse, rakt igenom vartenda avsnitt.
Finns inget avsnitt som kändes som en uppfyllnad eller bara krystat.
Varje avsnitt hade något alldeles speciellt.
Man blev aldrig trött på den.
Tvärtom, snarare.
Man blev väldigt engagerad.
På många plan.
Dels i själva serien, men också frustrerad över hur verkligheten ser ut.
Och det är nu med en viss tyngd av en liten saknad över att inblicken i den här seriens värld är över.
Finito.
“Men de kommer ju alltid att finnas kvar”, sa Sebastian till mig.
Och det är så sant.
Jag är så glad över att jag började titta på den här serien.
Den har lämnat ett kärleksfullt avtryck i mitt hjärta som alltid kommer värma mig oavsett vad som händer.
“I thought that diversity was what this country was all about.
In the gay community, we have drag queens, leather daddies, trannies, and couples with children - every color of the rainbow.
My mother’s standing way in the back with some friends.
My friends.
She once told me that people are like snowflakes; every one special and unique… and in the morning you have to shovel ‘em off the driveway.
But being different is what makes us all the same. It’s what makes us family.”
Puss och godnatt.
Och så var sista avsnittet sett.
Queer as Folk.
Den bästa serie jag någonsin sett.
5 säsonger har jag och Sebastian tittat igenom.
Vi påbörjade serien hösten -08.
Och så ikväll såg vi det absolut sista avsnittet.
En fantastiskt fin berättelse, rakt igenom vartenda avsnitt.
Finns inget avsnitt som kändes som en uppfyllnad eller bara krystat.
Varje avsnitt hade något alldeles speciellt.
Man blev aldrig trött på den.
Tvärtom, snarare.
Man blev väldigt engagerad.
På många plan.
Dels i själva serien, men också frustrerad över hur verkligheten ser ut.
Och det är nu med en viss tyngd av en liten saknad över att inblicken i den här seriens värld är över.
Finito.
“Men de kommer ju alltid att finnas kvar”, sa Sebastian till mig.
Och det är så sant.
Jag är så glad över att jag började titta på den här serien.
Den har lämnat ett kärleksfullt avtryck i mitt hjärta som alltid kommer värma mig oavsett vad som händer.
“I thought that diversity was what this country was all about.
In the gay community, we have drag queens, leather daddies, trannies, and couples with children - every color of the rainbow.
My mother’s standing way in the back with some friends.
My friends.
She once told me that people are like snowflakes; every one special and unique… and in the morning you have to shovel ‘em off the driveway.
But being different is what makes us all the same. It’s what makes us family.”
Puss och godnatt.
Visst sörrö.
Imorgon köper jag en sådan här.
Oooh.
Slö torsdag fylld av funderingar.
Här står jag nu.
2011 har börjat.
2010 avslutades fint med vistelse i Bollnäs, Söderhamn och Gävle innehållande fina människor.
En resa som gjorde mig gott.
Försökte lägga bort allt som hade med skolan att göra under lovet.
Lyckades nog rätt bra med det, måste jag nog säga.
Så ja, jag är nöjd.
Hade dock gärna haft en extra vecka ledigt.
Skolan har kört igång igen och det går väl rätt bra ändå.
Även om jag känner mig stressad.
Men det kommer att ordna sig, det känner jag på mig.
I övrigt känner jag mig lite förvirrad.
Jag kan inte riktigt komma underfund om jag mår bra.
Om jag trivs.
Om jag känner mig nöjd med livet.
Nog gör jag det någonstans.
Det är ändå rätt bra.
Jo. Det är det.
Samtidigt är det något som gräver i mig, djupt där inne.
Jag undrar om det är en känsla av någon slags ensamhet.
Fast... jag är ju ändå inte ensam.
Det är någon odefinierbart som gnager.
Kan det bara vara stress?
Jo, det kan det vara. Men samtidigt så vet jag inte om det BARA är det.
Jag saknar också vänner som inte finns i närheten.
Det känns så tråkigt att de är så långt borta, så man inte kan träffa dem så ofta...
ELLER så har jag bara PMS.
Haha.
Kan vara!
Och nu till något lite muntrare:
Lite julpynt!
Min söta tomte. (Tygerna i fönstret är till för att minska draget...)
Ett fiiint ljus jag fick av mamma i julklapp som doftar vanilj :)
Mys.
Min nya bok som jag ska avleda funderingar och stress och allt annat med :)
Nu ska jag nog lägga mig och läsa lite innan jag somnar.
Godnatt.
