KvarteretDisa

Okej. Idag har jag en jävla down. Men så måste det väl vara ibland också.
Bara att jag blir less på vissa grejer.
Ja, känner mig jävligt förvirrad för det där att jag hamnat i en situation jag knappt varit i.
Att inte vara kär i någon.

Det är jobbigt med det. Jag känner mig riktigt vilsen vissa stunder. Det blev så tomt. När jag blir kär i någon så fylls hela jag med det. Och knappt något annat får plats. Nu när jag kommit underfund med att jag inte är kär så har jag hela rummet för mig själv. Och hur ska jag fylla det?
Det är klart. Det är asskönt att inte behöva bry sig om någon annan. Att bara koncentrera sig på sig själv.
Det är jävligt nice.

Men jag får väl helt enkelt bara låta det vara såhär ett tag.
Maybe it is a thing which has to be done. (skriver man det så?)

Idag är jag trött och ledsen, vill bara gå och dö faktiskt.
Längtar tills imorgon då min underbaraste lillebror kommer och hälsar på!
Ska bli så kul.

Ska avsluta med en dikt jag skrev i somras. Den var så fin.

Jag har börjat släppa loss lite nu.
Tänja på mina hårt hållna trådar och stängsel.
Och det känns berfriande.
Mycket befriande.

Och nu har jag höstlov dessutom, vilket är mycket härligt.
Har köpt ett par härliga baggy(stavas det så?)jeans och ett par mysiga mjukisbyxor.

mmmmm. mysigt.

Fredagen var helt sjukt kul. Ja. det var en lyckad kväll helt enkelt.
Fler utekvällar på Gretas tycker jag.

Igår improviserade vi några stycken i vardagsrummet. Jag gick därifrån kvart i tre, och de andra höll på till sju tror jag.
Helt störda, haha.
Ska umgås med dom ikväll också.
Det är inte så många på skolan nu, på mellangården är vi 4 pers.. scaary ;P

Nu ska jag välja film och se på den med Manne.. och kanske fler. Jag vet inte riktigt.

Iallafall. Jag mår relativt bra och livet går på.
Jag är inte kär i någon. Det är en konstig sak jag har kommit underfund med.
Men så är det. Och jävligt förvirrande och tomt känns det.

Men jag tror det är nyttigt.
Jag behöver vara jag, och bara jag. Nu.
Sen får vi hoppas på att den där vackra dagen kommer. Men just nu vill jag bara leva mitt liv.

Punkt slut.

Får man tycka att man har blivit tjock?
När är man tjock? Var går gränsen?

Okej, om jag säger såhär, jag har gått upp i vikt.. jag har lagt på mig. Det har jag. Det är fakta.
Jag känner det t ex nu när jag sitter lite halvt ihopsjunken. Valkar som inte funnits där tidigare finns där nu.. och framförallt: Det är OBEHAGLIGT. Och jag trivs inte.
Och det måste jag väl få kunna säga? eller?
Uppfattas jag då bara som osäker på mig själv och söker efter bekräftelser som "nejdå, du är inte tjock"?

Hmm.

Även om man inte ser det med en gång så känner jag av det hela tiden, och det är svårt att vänja sig vid.. den här nya kroppen jag succesivt fått under de senaste månaderna.
Min mor sa "Jamen, du kan ju inte ha någon flickkropp hela livet, du har ju bara blivit kvinna"..

Kanske är sant. Jag har gått och blivit riktig kvinna.
Men samtidigt ser jag ju hela tiden kvinnor som är äldre än jag som är smalast.
Och det stör mig.
Dels stör det mig just för faktorn att de ÄR smalare än jag, och dels för att jag hatar det kroppsidealet, som jag antar att de flesta gör.
Detta kroppsideal påverkar mig så mycket att jag inte trivs med min egen kropp.
Och ja, visst kan det vara de som startat detta kroppsideals fel, men mest hänger det ju på mig själv.
Jag kan ju VÄLJA att inte bry mig.
Men tyvärr hänger jag upp mig på det och ja.. jag trivs inte i mig som jag ser ut just nu.
Nästan inga klädesplagg sitter som de gjorde förut.. eller så har de alltid suttit så. eller så har jag bara blivit besatt.
nej, mina jeans kan jag inte ha längre.
Så det är ju ändå NÅGOT som hänt. Jag har blivit större.

Sen måste jag ju tillägga.
Jag cyklade 1 mil per dag i 7 veckor... det kan ha haft en bidragande inverkan.

Idag blev det ett inlägg om bara mig och mina issues, men detta är ju ändå MIN blogg så ja.
Så är det.

Nu ska jag gå och se på film.
Puss och hej