Tankeställare, kanske?
Hur fan ska man veta?
Hur ska man veta hur man ska vara?
För att passa in?
För att funka socialt?
För att folk inte ska bli vettskrämda och springa därifrån?
Är man inte för mesig är man för cool och självständig.
Är man inte för positiv är man för negativ.
Är man inte för tystlåten är man för högljudd.
Är man inte för osynlig är man för pinsam.
Är man inte normal är man för konstig.
Vem bestämmer egentligen?
Vem dömer?
Vem gapar av förvåning?
Vem skrattar bakom ryggen?
Vem snackar skit?
Vem?
Antagligen, och oftast, bara du själv.
Så sluta upp med det och tyck om dig själv istället för att tjafsa.
Dagens sanning.
Det är inte lätt att vara människa.
Men det är lätt att tro att man är oövervinnerlig.
Att man klarar det mesta.
Och, att "det är ju inte så farligt"...
Men vi människor, vi är egentligen sköra som glas.
Eller som ett äggskal.
Vet man bara var man ska sätta slaget så går skalet sönder.
Och det brister för en.
Allt det där som funnits grumlandes därinne.
Helt plötsligt sipprar det ut.
Vare sig man vill det eller inte.
Och det är inte bara en liten del.
Det är i princip allt.
Inte mycket som kan hålla sig kvar inombords.
Och då.
I det ögonblicket.
Där vi inser att vi visst kan brista.
Är vi som allra skörast.
Och där vi visar att vi faktiskt är människor.
Och inga maskiner.
Mörk dikt. (Det är bara en dikt som dök upp i huvudet, inget mer allvarligt)
Jag sitter nedsjunken i mitt favorithörn i mitt sovrum.
I händerna håller jag mitt hjärta.
Jag tittar på det med tårar i ögonen.
Mina ljusa byxor är nerdränkta av blod.
Mitt eget blod.
Jag känner fortfarande värmen från hjärtat
och blir påmind om att detta jag har i händerna faktiskt har funnits
inuti min kropp.
Det pulserar lite fortfarande.
Jag kan se saker i det.
Berättelser.
Fina, vackra, lyckliga.
Och minnen.
Minnen av dem jag älskat.
Och förlorat.
Minnen av händelser.
Som lämnat spår.
Både spår i form som rosenblad längs en grusväg en varm sommardag.
Och spår mörka som natten och blodiga som i de mörkaste av strider.
Känslor.
I alla skiftande former.
Lycka, kärlek, sorg, hat, rädsla...
Och några speciella, konkreta personer.
Personer som betytt något.
Men som svikit eller skadat.
Små ärr.
Stora ärr.
Sår som aldrig riktigt läkt.
Nygjorda sår som fortfarande blöder.
Det ser jag här.
I hjärtat.
Som börjat svalna.
I mina händer.
Och långsamt känner jag hur livet börjar vandra ut ur mig.
Jag sjunker ner ännu mer.
Jag ger ifrån mig ett sista skrik.
Ett skrik fyllt av alla känslor, minnen, berättelser, hat mot de som gjort mig illa.
Ett skrik fyllt av ångest, ånger, ilska, kärlek, saknad...
Som får mig att känna att jag på något sätt får upprättelse för all smärta jag känt.
Sedan stängs mina tårfyllda, rödsprängda ögon.
Och jag känner frid.
Kvar i rummet är ett skal.
Ett skal av en person.
Som ingen
Det gör ont i hjärtat.
Jag sitter nedsjunken i mitt favorithörn i mitt sovrum.
I händerna håller jag mitt hjärta.
Jag tittar på det med tårar i ögonen.
Mina ljusa byxor är nerdränkta av blod.
Mitt eget blod.
Jag känner fortfarande värmen från hjärtat
och blir påmind om att detta jag har i händerna faktiskt har funnits
inuti min kropp.
Det pulserar lite fortfarande.
Jag kan se saker i det.
Berättelser.
Fina, vackra, lyckliga.
Och minnen.
Minnen av dem jag älskat.
Och förlorat.
Minnen av händelser.
Som lämnat spår.
Både spår i form som rosenblad längs en grusväg en varm sommardag.
Och spår mörka som natten och blodiga som i de mörkaste av strider.
Känslor.
I alla skiftande former.
Lycka, kärlek, sorg, hat, rädsla...
Och några speciella, konkreta personer.
Personer som betytt något.
Men som svikit eller skadat.
Små ärr.
Stora ärr.
Sår som aldrig riktigt läkt.
Nygjorda sår som fortfarande blöder.
Det ser jag här.
I hjärtat.
Som börjat svalna.
I mina händer.
Och långsamt känner jag hur livet börjar vandra ut ur mig.
Jag sjunker ner ännu mer.
Jag ger ifrån mig ett sista skrik.
Ett skrik fyllt av alla känslor, minnen, berättelser, hat mot de som gjort mig illa.
Ett skrik fyllt av ångest, ånger, ilska, kärlek, saknad...
Som får mig att känna att jag på något sätt får upprättelse för all smärta jag känt.
Sedan stängs mina tårfyllda, rödsprängda ögon.
Och jag känner frid.
Kvar i rummet är ett skal.
Ett skal av en person.
Som ingen minns.
Novemberdikt, kanske man skulle kunna kalla den.
Sol.
Kom.
Ge mig ljuset.
Ge mig värmen.
Ge mig glädjen.
Tillbaka.
Mörkret tar mig,
tär på mig,
äter mig,
skadar mig inuti.
Var är du?
Varför försvinner du?
Utan dig finns inget liv kvar.
Känner mig som en urvriden trasa
som börjat torka
och bli stel och helt utan liv.
Eller som en vissen blomma som tappat all sin färg
all sin doft.
Bara en liten skrumpen klump
som söker sig ned not jorden
för att där sedan förmultna.
Sol
kom och lys på mig.
Skänk mig det där
som jag vet
att du kan.
Gör det nu
innan jag blir den där skrumpnade klumpen.
En önskan, eller kanske bara en dröm.
Om jag fick välja
skulle min tillvaro
se lite annorlunda ut.
Jag skulle vilja uppleva så mycket mer.
Känna
se
höra
smaka.
Viktigast är att verkligen tillåta mig att få känna.
Ännu mer.
Och få visa det.
Inte hålla inne.
Kanske få stå på ett berg
och skrika ut
vad jag känner
just i det ögonblicket.
Oavsett vad det är.
Utan att vara rädd.
Utan att skämmas.
Att bara få finnas till
och vara jag
precis som jag är.
Dikt.
Om det blir så att vi aldrig finner varandra,
om det blir så att jag aldrig
möter dig.
Om det blir så att vi aldrig får varandra,
så vill jag ändå säga några saker.
Även om jag aldrig mött dig
vet jag att Du är den
som är ämnad för mig,
jag vet,
för jag har sett Dig.
Djupt där inne.
I mitt hjärta.
Djupt inne i mitt undermedvetna.
I mina drömmar.
Där.
Har du tagit min hand.
Sett djupt in,
i mina ögon.
Där har vi sagt vårt allra första "hej" till varandra.
Där har vi skrattat.
Där har vi gråtit.
Där har vi bråkat.
Där har vi älskat,
Där har vi pratat.
Där har vi levt med varandra.
Och därför vet jag,
att det är Du som är ämnad för mig.
Du,
du är den jag alltid väntat på.
Och alltid kommer att vänta på.
Om våra vägar aldrig möts,
vill jag få dessa saker sagda:
Med Dig lever jag,
på riktigt.
Med Dig känner jag mig fri.
Med dig känner jag mig hel.
Du är min andra hälft,
min saknade bit,
som skapar en oersättlig lycka i mitt inre,
som är med och skapar mening i mitt liv.
Som gör att jag har något att leva för.
Du.
Det är du som ger mig syre.
Det är du som ger mig kärlek,
Det är du som ger mig ömhet.
Det är du som ger mig styrka när jag är svag,
Du som får mig att våga kasta mig ut och testa att flyga.
Du ger mig allt jag någonsin önskat.
Så om vi aldrig möts,
vill jag bara få säga,
att jag alltid kommer älska Dig,
villkorslöst och innerligt.
För det är Du
som är min sista saknade pusselbit.
Dikt.
Kom.
Följ med mig.
Till det där stället.
Du vet, det där speciella stället.
Där du och jag träffades första gången.
Under det där stora trädet.
Och det var det du kommenterade först.
Och jag skrattade till lite.
Du log.
Lite lätt generat men samtidigt lite nöjt.
Antagligen nöjd över att du fått mig skratta.
Vi satt där, du och jag.
Pratade om allt mellan himmel och jord,
om livet och döden,
om vilken glass som är godast,
vilken årstid som egentligen är bäst.
Och så vidare.
Du skrattade åt mig när jag snubblade på orden,
så som jag brukar göra när jag är trött eller nervös.
Du smekte mig lätt på kinden,
och tittade på mig,
bara tittade.
Och jag blev sådär generad,
visste inte vad jag skulle göra.
Och du såg det där.
Och tyckte det var underhållande
att göra mig sådär obekväm.
Sommarkvällen var så mild.
Och det var just då.
I just det ögonblicket.
Som jag blev kär.
Vi satt där.
Tittade på varandra.
Rosiga om kinderna.
Skrattandes, fnittrandes.
Vi älskade världen.
Och jag ville inte att den dagen skulle ta slut.
Jag ville stanna tiden och bara finnas där,
tätt intill dig.
Och kunna luta mig mot dig och känna din underbara doft.
Somna in,
och aldrig vakna igen.
