KvarteretDisa

Jag vet inte vad det är som gör det. Det där. Det där med att väcka den där längtan. Längtan efter att få smälta ner, och flyta in i en annan värld. Där varelser som inte finns, finns. Där man kan saker man skulle vilja kunna. Där den där mystiska, sagolika känslan infinner sig. Där skulle jag vilja vara. På riktigt. När jag tittar på den verkliga världen kan jag inte se något spännande. Bara en grå och hemsk värld. Jag vill vara i en färgfull värld. En glittrande, tindrande värld. En värld där det finns mysterier, och övernaturliga varelser. Där världen är så vacker att man tappar andan. Som det är i filmerna. Som böckerna beskriver det. Hur kommer det sig att det är så? Att man så gärna vill vara någon annanstans? Jag är egentligen inte så missnöjd med mitt liv, men ändå väcks den där längtan när jag får finnas i den världen, en liten stund. Jag har alltså varit på bio, och sett Breaking Dawn. Och det handlar inte om den vampyrhysteri som finns, att "alla vill vara tillsammans med Edward eller Jacob". Nej! Det handlar inte om det för mig. Filmen var grymt bra, trots lite sämre varganimeringar och så.. Men när jag ser de filmerna, och läser böckerna får jag den där längtan. Det infinner sig en overklig och svårförklarad känsla som bara är mysig att ha inom sig, men samtidigt frustrerande, eftersom den väcker så mycket frustration och längtan. För vad längtar jag efter? Egentligen? Ett drömland jag aldrig kommer att nå? Som inte finns? Jag vet inte. Men det är någon slags kreativitet eller något annat i mig som jag måste få utlopp för.

Älskling.
Kom snart.
Jag behöver dig.
På alla sätt.
Jag vill att du ska finnas här hos mig.
Så jag kan se dig.
Luta mig mot dig när saker känns tunga att bära.
Krama om dig.
Pussa på dig.
Överösa dig med kärlek.
Älska dig villkorslöst.
Och oändligt.
Jämt.
Och för alltid.