Uppdatering: Livet.
Äntligen fick jag lust och tid att skriva lite.
Sommaren har varit fantastiskt bra, och hela mitt liv också.
Jag känner att behovet av att skriva av mig inte varit lika starkt som tidigare.
Då när jag kände mig sådär ensam.
Så otroligt förvirrad och upptagen av skola och ångest.
Känslan av att aldrig riktigt hitta hem.
Hitta lugnet, harmonin och tryggheten.
Men.
Mycket har förändrats.
Jag har förändrats.
Hela mitt liv har helt enkelt förändrats.
Och jag skulle verkligen kunna påstå till det bättre.
Till det mycket bättre.
Iofs har det varit lite förvirrande och ovant.
Men det har lagt sig.
Och man börjar känna att man har hittat något sätt.
Något sätt att förhålla sig till saker.
Man är gladare än tidigare.
Man känner sig så nöjd, mestandels.
Det är klart att tvivel och oro dyker upp då och då.
Men det är nu mycket mer sällan som det händer.
Jag har hela sommaren, i princip, fått spela teater.
Det var så fint och fantastiskt roligt!
Någonting inuti mig väcktes till liv igen.
Efter det åkte jag till Karlstad och jobbade i 4 veckor.
Städade. På samma ställe som förra året.
Vilket gick väldigt smidigt och var faktiskt väldigt trevligt!
Jag bara fortsatte där jag slutade, kändes det som.
När jag sedan kom tillbaka till Göteborg, väntade där mitt fina hjärta och Kulturkalaset på mig.
Vi spelade en föreställning per dag. Och de två sista dagarna var jag även konferencier.
Verkligen så himla roligt!
Efter det har jag fått erbjudande på en lägenhet lite närmare stan!
En tvåa med balkong <3
Och så har jag även börjat ha regelbundna sånglektioner med världens bästa sångpedagog!
Och sen har jag börjat i skolan igen, efter en och en halv veckas jobb på en förskola.
Och nu har nästan en och en halv vecka gått sen jag började skolan.
En förkylning har fångat mig och jag bara vilar idag.
Och ja. Ändå kan jag känna att jag tycker om mitt liv.
Jag gillar det verkligen.
Känns som att jag äntligen, efter så mycket förtvivlan och oro
äntligen hittat hem!
Sen-kvälls-funderingar.
Ibland slås jag av den där bittra medvetenheten.
Ibland saknar jag det något otroligt.
Men något säger att man inte orkar, inte klarar av det.
Jag vill verkligen inte att det ska behöva vara så.
Jag vet inte om man ska kalla det ett vuxet sätt att se på verkligheten.
Mest bara medveten om livet, och hur orättvist det kan kännas.
Eller hur tomt det kan kännas.
Eller att man känner sig inlåst, förvirrad, otillräcklig.
När man helt saknar det där bekymmerlösa, barnsliga sättet att tänka.
Att leva i nuet. Här och nu. Just nu.
Att inget är svårt.
Ibland saknar jag det något otroligt.
Att bara kunna finnas till och vara här och finnas i livet.
Istället har man ett allvar som smyger sig in lite här och var.
Förintar, tar tillfånga eller styr.
Får mig att känna den där bittra medvetenheten.
Medvetenheten att det finns mycket man vill, men så lite som kan göras, bara sådär.
Kanske är jag lat? För det går ju om man vill kämpa?
Varför finns inte den kraften man vill ha inom en?
När man egentligen vill?
Men något säger att man inte orkar, inte klarar av det.
Och så sitter man kvar där, på samma plats och ser livet svepa förbi.
Och sen dör man.
Ska det verkligen behöva vara så?
Jag vill verkligen inte att det ska behöva vara så.
Den totala stillheten, som ändå inte riktigt är stilla.
Inte förrän jag går ut från sommarstugan,
ut till den fina lilla grusvägen,
och ställer mig där,
och hör vågornas brus,
vinden i de höga tallarna, granarna och björkanrna
och märker av den totala bristen på ljud som min vardagliga miljö annars fylls av.
Ljud som till exempel trafikbullret, musiken från grannen, människor i lägenheten intill eller på gatan som skrattar, pratar och i vissa fall skriker.
Bristen på dessa ljud som får min att haja till och stanna upp.
Och inse saker.
Där jag står på grusvägen
och känner dofterna från
vattnet,
skogen,
gräset.
Dofter som lugnar mig och skapar en behaglig harmoni i hela mig.
Den fina stillheten som följer med när man bor ute i skogen.
En stillhet många söker efter och önskar sig idag.
Att det ska behöva vara så?
Att vi mer och mer tar avstånd från det liv vi så länge levt.
Att det resulterar i att man,
eller de som har tillräckligt mycket pengar,
investerar i en stuga ute i skogen,
gärna nära vatten,
för att söka det där lugnet man behöver.
Det är hemskt, på något sätt.
Inte bara naturligtvis, det är klart att man kan må bra inne i stan också och trivas med att bara åka ut till sommarstugan under semestern.
Men ändå lite, lite skrämmande.
Speciellt när jag inser hur rofyllt det är att till exempel sätta sig på klipporna och titta ut över sjön,
och på vissa ställen se där himlen möter vattnet.
Känslan som infinner sig är att jag skulle kunna sitta här i en evighet och låta mig bli hypnotiserad av allt vackert.
Sitta och njuta helt och fullt.
Och sedan veta att jag kan gå in i skogen och känna den där goda doften av barr, mossa och bark.
... Och riktigt, ren luft.
Det är sådana stunder
som jag inser
att jag ofta glömmer
att låta mig få vara
bara människa.
Bilder på en som inte har gått och lagt sig än.
Jag leker lite med Googles bildredigeringsprogram, med mig själv som modell (plus en synth).
Simpelt. Men rätt roande.
Jag borde sova.
So, darlin', can't you just play for me, like you always did?
Sepia. Högdagar inställt på mycket ljust.
Baby, just make me smile.
Scary.
En trött Disa.
I remember that day.
That sparkling day.
We went out for a walk.
And saw so much beautiful things.
Just like in that fairytale you always told me.
We thought we were dreamin',
together.
In the same dream.
And it felt so right.
I remember I wasn't scared at all.
I just felt happiness to make this experience with You.
'Cause.
You were the only one for me.
You Are the Only one for Me.
I just wondering when you'll realize that too.
Och nu.
Godnatt.
