KvarteretDisa

Jag tappar modet och hoppet mer och mer.
Jag tänker negativt hela tiden.
Blir ledsen för ingenting.
Går med gråten i halsen.
Känner mig orkeslös.
Känns som att jag aldrig kommer att bli ärligt lycklig igen.
Det beror inte bara på det som hände för två veckor sen.
Utan det har bara med allt att göra.
Känns som att jag inte har någon här längre som jag helt och fullt kan luta mitt huvud mot dens axel.
En del stöttar mitt huvud ett litet tag. Men ingen som alltid finns där.
Jag antar att jag måste lära mig att kunna göra det själv.
Men hur?
Och samtidigt vill jag inte. Och det är väl den största grejen.
Jag vet att jag behöver hjälp. Jag vet att jag måste rycka upp mig och tänka positivt.
Jag vet att det blir bättre då.

Men någonting i mig säger att jag inte vill.
Någonting i mig säger att jag inte förtjänar bättre.
Någonting i mig säger att jag är dömd att vara olycklig resten av mitt liv.
Jag vill inte leva såhär resten av mitt liv.
Verkligen inte.
Vad gör ett sånt här liv för nytta?
Det är ju lika bra att jag inte finns då.


Jag vet allvarligt inte hur jag ska hitta mening i någonting längre.

Jag har inget hopp.