Livet i stort.
Det är mycket som hänt med mig senaste veckorna.
Jag känner mig starkare än någonsin.
Gladare än tidigare.
Det är klart, det går fortfarande upp och ner en del.
Som just idag har jag gått och varit lite ledsen.
Gått och tänkt på saker.
Minnen.
Och på hur jag var förra hösten.
På vem jag var.
En tjej som bott hemma ända fram till hösten 2007 när hon skulle börja folkhögskola.
Allt var nytt.
Hon hade blivit dumpad i juni.
Tog en sommar att komma över det värsta.
Denna höst tyckte hon det var så skönt att få
börja om.
På en helt ny plats, men nya människor.
Tänkte att "Nu ska jag bli en ny människa. Starkare."
Ja. Vem vet? Jag kanske var rätt stark då?
Var ju stark nog att lämna allt tryggt bakom mig och börja mitt liv på en helt ny plats.
Men när jag nu sitter här.. ungefär ett år senare, ser jag att jag inte var så stark.
Jag var ganska svag. Svag inför mycket.
Saker hände med mig, och jag lät det bara hända.
Jag försvann ur mig själv.
Ett tag fanns ingen Disa.
Det är skrämmande när jag tittar tillbaka.
Fruktansvärt skrämmande.
Hur kan man låta sådana saker hända en?
Det är sånt jag går och funderar på nu.
Och funderar på hur jag ska gå tillväga för att inte hamna där igen.
Det har varit en pissigt skitjobbig sommar.
Och pissigt skitnyttig.
Varför jag skriver detta just idag, var att jag läste en konversation mellan mig och en annan person, där jag nu verkligen såg tydligt vilken svag människa jag var.
Ville bara vara andra till lags.
"Bara de mår bra så är allt bra."
Men. Mig då?
Disa.
Jag har glömt mig själv i alla dessa år.
Jo, nog har jag tänkt på mig själv i många fall.
Men inte i den här specifika delen.
Jag har glömt mig själv i det.
Usch. Jag får ont i magen.
Därför funderar jag mycket nu, inför mitt andra år på Wendelsberg, vad jag ska koncentrera mig på.
Jag har kommit fram till tre saker:
- Mig själv. Mitt eget välmående. Bara göra sånt jag mår bra av.
- Skolan. Min utbildning, så jag får ut så mycket det går av det här året på Wendelsberg.
- Mina fina vänner. Vårda mina underbara vänrelationer.
Dice is back on track again and is here to stay, I promise you all.
PUSS!
Jag känner mig starkare än någonsin.
Gladare än tidigare.
Det är klart, det går fortfarande upp och ner en del.
Som just idag har jag gått och varit lite ledsen.
Gått och tänkt på saker.
Minnen.
Och på hur jag var förra hösten.
På vem jag var.
En tjej som bott hemma ända fram till hösten 2007 när hon skulle börja folkhögskola.
Allt var nytt.
Hon hade blivit dumpad i juni.
Tog en sommar att komma över det värsta.
Denna höst tyckte hon det var så skönt att få
börja om.
På en helt ny plats, men nya människor.
Tänkte att "Nu ska jag bli en ny människa. Starkare."
Ja. Vem vet? Jag kanske var rätt stark då?
Var ju stark nog att lämna allt tryggt bakom mig och börja mitt liv på en helt ny plats.
Men när jag nu sitter här.. ungefär ett år senare, ser jag att jag inte var så stark.
Jag var ganska svag. Svag inför mycket.
Saker hände med mig, och jag lät det bara hända.
Jag försvann ur mig själv.
Ett tag fanns ingen Disa.
Det är skrämmande när jag tittar tillbaka.
Fruktansvärt skrämmande.
Hur kan man låta sådana saker hända en?
Det är sånt jag går och funderar på nu.
Och funderar på hur jag ska gå tillväga för att inte hamna där igen.
Det har varit en pissigt skitjobbig sommar.
Och pissigt skitnyttig.
Varför jag skriver detta just idag, var att jag läste en konversation mellan mig och en annan person, där jag nu verkligen såg tydligt vilken svag människa jag var.
Ville bara vara andra till lags.
"Bara de mår bra så är allt bra."
Men. Mig då?
Disa.
Jag har glömt mig själv i alla dessa år.
Jo, nog har jag tänkt på mig själv i många fall.
Men inte i den här specifika delen.
Jag har glömt mig själv i det.
Usch. Jag får ont i magen.
Därför funderar jag mycket nu, inför mitt andra år på Wendelsberg, vad jag ska koncentrera mig på.
Jag har kommit fram till tre saker:
- Mig själv. Mitt eget välmående. Bara göra sånt jag mår bra av.
- Skolan. Min utbildning, så jag får ut så mycket det går av det här året på Wendelsberg.
- Mina fina vänner. Vårda mina underbara vänrelationer.
Dice is back on track again and is here to stay, I promise you all.
PUSS!
Kommentarer
Postat av: manne
jag gilla din regler du satte upp. jag kan lätt se en förändring och ser att du verkligen följer dina råd på vad du ska tänka på när du går in i ditt andra år på wendelsberg.. kommer bli tomt utan disa den pryde hahaXD
Trackback
