KvarteretDisa

Ja. Jag tänkte vara det nu.
Jag tog nämligen ett bad.
Inte utomhus som man kanske förutsätter såhär på sommaren.
Utan jag fyllde ett badkar med vatten och klev i.

Där låg jag och tänkte lite.
Började läsa en monolog av Maria Lainá som heter En snabb kyss.
Mitt tålamod tog slut, och jag lade ifrån mig boken och sjönk ner i vattnet.


Då.


Då insåg jag vad skönt det är att vara under vatten.
Och hur annorlunda det är från att vara ovanför vattnet.
Det är någon slags tystnad som infaller sig.
En skön, lugn, harmonisk tystnad, avskärmad från omvärlden.
Min själ hoppade och jublade. Det var som lite rehabilitering.

Man ska vara försiktig med själen.
Nu vet jag att en del påstår att själen inte finns.
Jag bryr mig inte.
Jag tycker att själen finns.
Det är ju den där vi känner, det där inom oss som är svårt att sätta fingret på.
Och kalla det vad du vill, men var rädd om det.



Det är så konstigt, eller fascinerande att man faktiskt kan känna så mycket.
Ja, som när man är glad.
Då spritter det och sprudlar inne i kroppen, som tusentals fjärilar som kutar fram och tillbaka
och upp och ner och åt alla olika håll.
Och vill ut!
Man vet inte var man ska göra av sig själv riktigt.

Och när man är ledsen eller sårad.
Hur man verkligen kan känna att man är trasig inombords.
Att något har gått sönder.
Eller att man har ett sår. Och det verkligen känns som ett sår.
Jag kan ibland få en bild av ett riktigt sår, fast inuti kroppen. Fysiskt.

Ja. En del säger ju att det här beror på det och det och det och det.

Men vem orkar lyssna på det?
Vem vill lyssna på det?



Jag tycker om att inte veta allt sånt.
Jag tycker om att fantisera om att det är själen.
Är jag knäpp då?

Spelar ingen roll om jag är knäpp eller inte.
Ingen kommer att veta om de här tankarna som jag har om 100 år.
Så jaa.

Vad gör det om hundra år,
när allting kommer kring?

Det är ju lite så.

Jag gillar det här. Jag gillar att tänka sånt här.
Det får mig att må bra faktiskt.
När jag tänker på att de här vardagliga problemen inte spelar någon roll.
Eller inte är så viktiga.

Men jag menar inte överlevnad, som i stil med "hur ska jag klara mig på de här pengarna fram till augusti??"

Eller.. så kanske jag gör det.
Det är lätt att glömma att leva.
Det  tänkte jag jättemycket på förra sommaren, och jag känner nu att jag håller på att
komma in i det igen.
Men det är ju faktiskt så. Många stressar/lider sig igenom dagarna, utan att överhuvudtaget
reflektera över sina liv.
Jag gör det ibland.
Man blir så inne i det på något vis.
Ja.
Man lever ju bara en viss tid, så varför lägga energi på att oroa sig?
Det är mycket riktat till mig själv faktiskt.

Och snart är det midsommar.
Jag försöker få mina föräldrar att vilja göra nåt kul, och inte bara sitta hemma och gagga.
Jag tror jag kan få min vilja igenom. Jag hoppas det.
Åh.. jag måste fota lite snart känner jag.
Kanske åker in till stan idag, och då ska jag nog ta med kameran.
Och fota Stockholm, som är en väldigt fin stad tycker jag.

Nu ska jag gå iväg.
Ska göra mig iordning lite inför dagen.
Ta på mig min nya tröja vilken jag är väldigt lycklig över.
Suck.. jaa, denna materiella lycka.. haha.

Enough for now.



Take care now, bye bye then.