KvarteretDisa

Det känns som att kroppen sover idag.
Väldigt konstig mening att börja med, men så är det.
Jag måste sova..

Hade en spelning på ett äldreboende med Frida idag, det gick bra, och de var mycket tacksamma.




Nu ska jag skriva en kort berättelse om min vän Khosro:



Det var en gång en pojke, som hette Khosro.
Han var mycket omogen, homofobisk och gangsta.
Sen började han Allmän Natur på Wendelsbergs Folkhögskola,
och började hänga med folk på skolan, bl a de fruktade teatermänniskorna!
Och peu un peu (stavas det så?) mjuknade han, mycket tack vare en man som hette Rikard.
Rikard fick Khosro att spela in lite låtar, och de båda sjöng lite tillsammans.
Y.M.C.A. var en av låtarna de sjungit. En mycket fin version, och ett stort steg för den lille Khosro.
Sen började jag lära känna honom,
för att han flyttade in bredvid mig och vi delade dusch och toalett tillsammans i slutet av våren.
Sen kom sommaren.
Sen kom hösten 2008.
Khosro börjar Kultur Drama på Wendelsberg.
Och dagarna i ända sitter han vid pianot och spelar. En självlärd liten gosse är det.
Och homofobin är ett minne blott.
Han utnyttjar sin kreativa sida mycket ofta,
t ex har han gjort en låt där refrängen går "här ska det vara refräng" om och om igen.
Han ler ofta och mår bra nu.
Gangsta är han inte så ofta längre, utan han har nog hittat sitt rätta jag.
Och vilken tur det!
Dessutom är han med i ett band som heter AKO (Allmän Kan Också)
där han slåss för allmäns rätt i teaterfolkets marker.
Khosro har mognat.
Den lille gossen har blivit en man. Till slut.

The end.