KvarteretDisa

Börjar med att jag vaknar halv åtta.
Ser att jag fått erbjudande om ett vikariat på en förskola.
Ringer dit och får jobbet.
Kanske även kan få jobba imorgon och kanske resten av veckan.

Kommer dit.
Möts av att de inte tror jag kan jobba eftersom jag har kryckor.
Vilket jag förstår.
Går ju inte så bra att springa efter 6-åringar med kryckor.
Dessutom skulle de ut på en utflykt på stan.
Vilket är ännu sämre.
Så jag inser detta och får åka hem igen.

Med gråten i halsen går jag till spårvagnen.
Ringer pappa som säger att jag ska ringa till vårdcentralen och tala om att jag blivit nekad jobb pga foten.
Gör det.
De ska ringa tillbaka inom några minuter.
Mina tankar går till att ringa Aleris specialistvård (som jag fått en tid hos nästa vecka till en ortoped).
Tittar ut genom fönstret.

Åker förbi Axcessakuten och där ser jag även en skylt där det står "Aleris" på.
Inser att det är där de håller till.
Jag följer min impuls och hoppar av.
Tänkte att jag kanske iaf kan försöka prata med dem och se om jag kan komma dit tidigare.
Pratar med en trevlig kvinna vid receptionen.
Tyvärr har de inga tider.
Men hon tyckte jag skulle gå ner till akuten.
Kanske bättre än ingenting.
Jag tackar ändå för hjälpen och går till hissen.
Trycker på knappen och väntar på att den ska komma upp.

Kvinnan jag just pratat med kommer ikapp mig och säger:
 - Du, vi har fått in ett återbud!
Så jag går tillbaka och det blir så att jag då får en tid IDAG 10.30.
Klockan var nu kanske 10.20?
Men ortopeden var lite sen så jag fick sätta mig och vänta.
Och det gjorde verkligen INGENTING.

Vid elva får jag komma in.
Jag får en remiss till röntgen, kanske det heter magnetröntgen?
Så man ser alla mjukdelar också?
Han sa att det kunde vara nervknutar i min fot (det hette något speciell, men som jag inte kommer ihåg nu).
Enda sättet att få bort dem är genom operation.

"Men det kan ta ett par veckor innan du får göra röntgen".
Jaha?
"Men gå ner och prata med dem och boka en tid. Jag har skrivit i remissen att de ska kalla dig så fort som möjligt."
Jag går till röntgen.
Får sitta ner och vänta.
En kvinna kommer till mig och ber om mitt telefonnummer.
De ska ringa i eftermiddag efter att läkaren tittat på min remiss.

Jag går därifrån.
Bokar ett återbesök hos ortopeden.
Och åker hem.
Omtumlad.
Ändå fylld av lite hopp.
Och rädsla inför en eventuell operation.
Men då blir det ju iallafall bättre.
Och det är det viktigaste just nu.
Jag vill bli bra i den här jävla foten.
Orkar inte vara handikappad längre.

Ska nu hem och äta, läsa och titta på film.
Det förtjänar jag.

Puss hej.