KvarteretDisa

Söndag.
Jag är lite sjuk, men har ändå tagit mig in till stan och Stadsbiblioteket.
Fick lite smått panik över tanken på att bara sitta hemma.
Det gör jag så det räcker ändå.
Jag borde kanske ligga ner och vila eftersom halsen gör sig påmind.
Men som sagt.
Jag vill inte.

Ensamhet är inte rolig.
Läser just nu boken "Kärleken" av Theodor Kallifatides (stavade jag honom rätt nu?) och det står mycket i boken om just ensamheten, och hur den kan äta på en.
Och kärleken med.
Och just nu vet jag inte riktigt om jag tror på kärleken.
Jo, kärleken till familj och vänner.
Men inte den andra kärleken.
Den som vi så gärna vill finna och som en del söker hela livet.
Jag vet inte om den finns.
Inte för mig.
Det känns så otroligt tomt inom mig just nu och jag kan verkligen inte se att jag skulle kunna
bli sådär otroligt stormförälskad och kär igen.
Så kär att jag blir beredd på att leva ett helt liv med den personen.
Jag funderar även på om det är värt det?
Om det är någon mening med att två människor ska försöka leva tillsammans.

Samtidigt vet jag ju att det går, när jag t ex tänker på mina föräldrar.
Men jag känner själv att jag är väldigt knepig och jobbig att leva med.
Det vet jag.
Det känner jag av.
Jag har också ett sånt stort behov av att få vara ensam också.
Även om jag nu sitter och klagar över att ensamheten har börjat tugga på mig.

Men det är ju inte det att jag INTE vill ha någon speciell vid min sida.
Jag skulle jättegärna vilja ha det.
Grejen är den att jag tvivlar just nu på att det finns en sådan person för mig.
Här.


Äh, nu orkar jag inte skriva längre.
Bye.