KvarteretDisa

Jag vaknade som vanligt.
Kände mig ganska likgiltig inför dagen.
Var en aning stressad när jag skulle ge mig iväg.
Klev på bussen och muttrade för mig själv över folk som sätter sig på handikappsanpassade säten trots att de är fullt friska. (är ju en bitter kryckhoppare för tillfället och 3 månader framåt)
Det var då det magiska och vackra började.

En 15-årig kille sätter sig mitt emot mig, vi ler åt varann eftersom jag både har en ryggsäck och två kryckor vid mina fötter och han har sin ryggsäck och något plakatliknande i A3format.
Tänker inte så mycket mer på det, mest att det var trevligt att han log.
Och att han antagligen bara är på väg till sin skola.
Då.
Tar han upp en hård och grå pappersbit som är kvadratformad.
Och sin penna. En sån där penna man bara har om man verkligen älskar att rita och teckna.
Jag blundar och lyssnar på min iPod.
Men tittar upp ibland.

Han börjar teckna.
Först trodde jag att han ritade av mig.
Men inser sen att han ritade av kvinnan bredvid mig.
Han skriver under den och ger den till henne.
Så fint tänkte jag.

Sen tar han upp ett till pappersark.
Jag vågar inte titta på honom direkt, men ser i ögonvrån att han letar efter ett nytt ansikte att rita av.
Sen känner jag det.
Han har fäst sin uppmärksamhet och koncentration på mig.
Jag känner att jag blir lite stel. Vågar inte röra mig.
Vågar inte titta.
Så jag sitter still i nästan samma position tills jag märker att han skriver något på baksidan.
Och sen ger han den till mig.
Och jag försöker se liiite förvånad ut. "till mig?" "Åh, vad fint, tack!"

Sen ska den andra kvinnan gå av bussen.
Han säger:
"Have a nice day." till henne.

Åh, jaha... han är inte svensk. Alltså. Han förstod inte vad jag sa.
Jag smygtittar på hans plakat. Det är en lapp fastklistrad på det.
Ser ut som ett tidningsurklipp.
Står att han är född 1994 i någon stad jag inte förstod var det låg.

Vi är framme i Norrtälje.
Ska jag prata med honom?
Säga, på engelska, att jag tycker han är jätteduktig?
Fråga vad han gör i Sverige.
För det vore intressant att veta.

Men jag säger ingenting. Bussen stannar.
Han ställer sig upp och säger "Hejdå", snällt och försiktigt.
Jag piper fram ett "hejdå" jag med.

Vi går åt samma håll men på varsin sida om bussterminalen.
Sen försvinner han bakom husen.
Det som finns kvar är en tecknad Disa på en bit kartong.



Han lämnar ett spår av någon slags mystik och magik.
Eller så är det bara jag som är lite konstig.

Jag fylldes iallafall med värme på min väg till jobbet.
Sen har resten av dagen gått väldigt bra.
Fick höra av en kollega att den klass jag har mest, var nöjda med mig.
Och jag gav dem en jätterolig uppgift idag. Vilket kändes så skönt.

Sen på bussen hem ringde en kvinna från Radiotjänst i Piteå.
PUH! Äntligen vet de att jag har en tv.
Har haft tv ett litet tag, men har inte kommit mig för att anmäla tv-innehav.
Kände mig som en rätt hemsk människa.
Så lättnaden föll sig över bröstet som morgondimman på en åker i Hälsingland.

haha, smörigt, jag vet.

Och så kom jag hem och körde ett styrketräningspass och efter det en utsökt rostbiffsallad.
Har en harmoni i kroppen som jag gläds åt så mycket.
Det var länge sen jag kände så.

Så, nu har ni fått något att bita i :)

Puss och tack för mig!