Dikt.
Kom.
Följ med mig.
Till det där stället.
Du vet, det där speciella stället.
Där du och jag träffades första gången.
Under det där stora trädet.
Och det var det du kommenterade först.
Och jag skrattade till lite.
Du log.
Lite lätt generat men samtidigt lite nöjt.
Antagligen nöjd över att du fått mig skratta.
Vi satt där, du och jag.
Pratade om allt mellan himmel och jord,
om livet och döden,
om vilken glass som är godast,
vilken årstid som egentligen är bäst.
Och så vidare.
Du skrattade åt mig när jag snubblade på orden,
så som jag brukar göra när jag är trött eller nervös.
Du smekte mig lätt på kinden,
och tittade på mig,
bara tittade.
Och jag blev sådär generad,
visste inte vad jag skulle göra.
Och du såg det där.
Och tyckte det var underhållande
att göra mig sådär obekväm.
Sommarkvällen var så mild.
Och det var just då.
I just det ögonblicket.
Som jag blev kär.
Vi satt där.
Tittade på varandra.
Rosiga om kinderna.
Skrattandes, fnittrandes.
Vi älskade världen.
Och jag ville inte att den dagen skulle ta slut.
Jag ville stanna tiden och bara finnas där,
tätt intill dig.
Och kunna luta mig mot dig och känna din underbara doft.
Somna in,
och aldrig vakna igen.
Kommentarer
Postat av: Peter Pan
Fantastiskt vackert skrivet Disa!!
"Och det var just då.
I just det ögonblicket.
Som jag blev kär."
Där smälter jag varje gång jag läser, för jag vet precis hur det är att ha ett sånt ögonblick med sig i sitt bagage. Hur mycket just det där enda ögonblicket för alltid har påverkat och förändrat vem jag är. Jag känner igen det där trädet och den där magiska evighetsstunden så väldigt väl. Jag har en precis likadan med mig i mitt bagage jag också.
Fan så vackert skrivet helt enkelt!
Kram från
/Peter Pan
Postat av: Helle
Hej Disa!
Hittade din fina blogg här. Har du skrivit dikten själv? Himla fin hur som helst.
Har du det bra på VFU:n?
Kramar Helle
Trackback
