Den totala stillheten, som ändå inte riktigt är stilla.
Inte förrän jag går ut från sommarstugan,
ut till den fina lilla grusvägen,
och ställer mig där,
och hör vågornas brus,
vinden i de höga tallarna, granarna och björkanrna
och märker av den totala bristen på ljud som min vardagliga miljö annars fylls av.
Ljud som till exempel trafikbullret, musiken från grannen, människor i lägenheten intill eller på gatan som skrattar, pratar och i vissa fall skriker.
Bristen på dessa ljud som får min att haja till och stanna upp.
Och inse saker.
Där jag står på grusvägen
och känner dofterna från
vattnet,
skogen,
gräset.
Dofter som lugnar mig och skapar en behaglig harmoni i hela mig.
Den fina stillheten som följer med när man bor ute i skogen.
En stillhet många söker efter och önskar sig idag.
Att det ska behöva vara så?
Att vi mer och mer tar avstånd från det liv vi så länge levt.
Att det resulterar i att man,
eller de som har tillräckligt mycket pengar,
investerar i en stuga ute i skogen,
gärna nära vatten,
för att söka det där lugnet man behöver.
Det är hemskt, på något sätt.
Inte bara naturligtvis, det är klart att man kan må bra inne i stan också och trivas med att bara åka ut till sommarstugan under semestern.
Men ändå lite, lite skrämmande.
Speciellt när jag inser hur rofyllt det är att till exempel sätta sig på klipporna och titta ut över sjön,
och på vissa ställen se där himlen möter vattnet.
Känslan som infinner sig är att jag skulle kunna sitta här i en evighet och låta mig bli hypnotiserad av allt vackert.
Sitta och njuta helt och fullt.
Och sedan veta att jag kan gå in i skogen och känna den där goda doften av barr, mossa och bark.
... Och riktigt, ren luft.
Det är sådana stunder
som jag inser
att jag ofta glömmer
att låta mig få vara
bara människa.
Kommentarer
Trackback
