KvarteretDisa

Känner mig overklig.
Som att själva jaget tagit ett steg ur min egna kropp.
Som att jag ser allt genom en bubbla som omfamnar mig.
Att allt jag ser kanske bara är en dröm.
Att alla människor jag ser, kanske bara är en illusion?
Eller hallucination?

Kroppen känner sig ovanligt trött.
När jag sitter ner funderar jag på om jag någonsin kommer kunna ställa mig upp igen.
Paniken ligger rätt nära till hands.
Men så sätter jag upp armen och stöder det på spårvagnsfönstret och lägger hakan i skålen som handen formar.
Inser att  jag faktiskt kan röra mig.
Rädslan återvänder till mig.
Tänk om jag ändå inte kan gå av där jag ska?
Om kroppen bara låser sig?

Hållplatsen närmar sig.
Jag rycker i snöret som signalerar att man vill gå av.
Jo, kroppen reser sig upp, som vanligt.
Det är så isande kallt ute.
Läpparna känns alldeles trasiga och stelnade.
Hur mycket jag än smörjer på av Försvarets hudsalva,
så når den inte den stelhet jag känner.
Händerna är helt nariga och lite smått såriga.

Jag är kall.
Kall kall kall.
Hemma är det också kallt.
Överallt är det kallt.
Men nu ska jag ändå hem.
Hem till kylan.
Och sova.
Invirad i en filt.