KvarteretDisa

Ute doftar det regn.

Även om det känns omänskligt tidigt, kan jag inte låta bli att njuta av att dra in den friska sommarmorgonsdoften.

Men något känns fel.

Jag vet inte vad.

Jag kommer fram.

Låser cykeln.

Ska gå och kolla när Metro börjar skickas ut igen.

Hör något konstigt ljud.

Som att det är någon där.

Men jag ser inte först.

Sen faller blicken mot marken.

Och där.

Ligger en fågel och flämtar.

Det rinner blod ur näbben och den ligger där och krampar.

Vid kramperna rör sig vingen som en arm.

Som om fågeln skulle ha legat i fosterställning om den hade varit människa.

Det gör ont i mig och jag står bara och tittar.

Och funderar om det finns NÅGOT jag kan göra.

Men jag kommer inte på något bra.

Illa till mods lämnade jag fågeln där den låg,

nedanför ett fönster vid entrén som den antagligen flygit rätt in i.

Jag inser att jag inte har sett så mycket av döden såhär nära.

Bara en gång innan.

När vi lät vår katt somna in.

I min skakiga famn.

Vilket jag helst inte vill tänka på, eftersom det bara gör ont av att tänka på det.

Jag jobbar hela dagen och glömmer bort fågeln.

Men när jag slutat, påminns jag igen.

Jag går till platsen den låg på.

Men den här gången finns inget liv kvar.

Fågeln är död.