KvarteretDisa

"Schwoop!", sa det.

Nu sitter jag här.

Hemma.

Igen.

Med en kliande och svullen hals.

För ja, det var ju bra tajmat tyckte den när jag skulle åka hem.

Rätt kort och inte så farlig resa, så det gick väl bra, antar jag.

Men jag känner att det var lite vemodigt att lämna mamsen och Linköping.

Kändes som att det hade gått alldeles för fort, och att jag gärna hade stannat ett tag till...

Men nu är det som det är, och jag är hemma i min ensamhet igen.

Usch, så ska jag inte säga.

Det är inte så hemskt som det låter.

Men jag har tyckt om att ha sällskap.

På måndag är det en vecka tills jag börjar jobba.

Känns väl lite sådär, skulle väl egentligen helst ha tillbringat sommaren med familjen och vänner och rest runt lite.

Men ja... Det kommer nog bli mysigt i Karlstad.

Den där jättekreativa, runtresande, avkopplande sommaren får jag ta ett annat år.

Så är det bara.

Kommer hinna med några saker ändå.

Har de senaste dagarna sett både P.s. I love you och The Notebook igen, och jag konstaterar att jag fortfarande älskar dem. Framförallt P.s. I love you... Den är så otroligt underbar. Tredje gången jag ser den men likförbannat kastas jag mellan att gråta och skratta. Den är så grymt bra.

Jag ska försöka vara så kreativ jag orkar den här sommaren.

Det har jag bestämt mig för.

Och så får det bli.

Nu ska sjuklingen göra sig lite mat och sen blir det vila resten av kvällen.

Det behövs.