Novemberdikt, kanske man skulle kunna kalla den.
Sol.
Kom.
Ge mig ljuset.
Ge mig värmen.
Ge mig glädjen.
Tillbaka.
Mörkret tar mig,
tär på mig,
äter mig,
skadar mig inuti.
Var är du?
Varför försvinner du?
Utan dig finns inget liv kvar.
Känner mig som en urvriden trasa
som börjat torka
och bli stel och helt utan liv.
Eller som en vissen blomma som tappat all sin färg
all sin doft.
Bara en liten skrumpen klump
som söker sig ned not jorden
för att där sedan förmultna.
Sol
kom och lys på mig.
Skänk mig det där
som jag vet
att du kan.
Gör det nu
innan jag blir den där skrumpnade klumpen.
Kommentarer
Trackback
