Mörk dikt. (Det är bara en dikt som dök upp i huvudet, inget mer allvarligt)
Jag sitter nedsjunken i mitt favorithörn i mitt sovrum.
I händerna håller jag mitt hjärta.
Jag tittar på det med tårar i ögonen.
Mina ljusa byxor är nerdränkta av blod.
Mitt eget blod.
Jag känner fortfarande värmen från hjärtat
och blir påmind om att detta jag har i händerna faktiskt har funnits
inuti min kropp.
Det pulserar lite fortfarande.
Jag kan se saker i det.
Berättelser.
Fina, vackra, lyckliga.
Och minnen.
Minnen av dem jag älskat.
Och förlorat.
Minnen av händelser.
Som lämnat spår.
Både spår i form som rosenblad längs en grusväg en varm sommardag.
Och spår mörka som natten och blodiga som i de mörkaste av strider.
Känslor.
I alla skiftande former.
Lycka, kärlek, sorg, hat, rädsla...
Och några speciella, konkreta personer.
Personer som betytt något.
Men som svikit eller skadat.
Små ärr.
Stora ärr.
Sår som aldrig riktigt läkt.
Nygjorda sår som fortfarande blöder.
Det ser jag här.
I hjärtat.
Som börjat svalna.
I mina händer.
Och långsamt känner jag hur livet börjar vandra ut ur mig.
Jag sjunker ner ännu mer.
Jag ger ifrån mig ett sista skrik.
Ett skrik fyllt av alla känslor, minnen, berättelser, hat mot de som gjort mig illa.
Ett skrik fyllt av ångest, ånger, ilska, kärlek, saknad...
Som får mig att känna att jag på något sätt får upprättelse för all smärta jag känt.
Sedan stängs mina tårfyllda, rödsprängda ögon.
Och jag känner frid.
Kvar i rummet är ett skal.
Ett skal av en person.
Som ingen
Det gör ont i hjärtat.
Jag sitter nedsjunken i mitt favorithörn i mitt sovrum.
I händerna håller jag mitt hjärta.
Jag tittar på det med tårar i ögonen.
Mina ljusa byxor är nerdränkta av blod.
Mitt eget blod.
Jag känner fortfarande värmen från hjärtat
och blir påmind om att detta jag har i händerna faktiskt har funnits
inuti min kropp.
Det pulserar lite fortfarande.
Jag kan se saker i det.
Berättelser.
Fina, vackra, lyckliga.
Och minnen.
Minnen av dem jag älskat.
Och förlorat.
Minnen av händelser.
Som lämnat spår.
Både spår i form som rosenblad längs en grusväg en varm sommardag.
Och spår mörka som natten och blodiga som i de mörkaste av strider.
Känslor.
I alla skiftande former.
Lycka, kärlek, sorg, hat, rädsla...
Och några speciella, konkreta personer.
Personer som betytt något.
Men som svikit eller skadat.
Små ärr.
Stora ärr.
Sår som aldrig riktigt läkt.
Nygjorda sår som fortfarande blöder.
Det ser jag här.
I hjärtat.
Som börjat svalna.
I mina händer.
Och långsamt känner jag hur livet börjar vandra ut ur mig.
Jag sjunker ner ännu mer.
Jag ger ifrån mig ett sista skrik.
Ett skrik fyllt av alla känslor, minnen, berättelser, hat mot de som gjort mig illa.
Ett skrik fyllt av ångest, ånger, ilska, kärlek, saknad...
Som får mig att känna att jag på något sätt får upprättelse för all smärta jag känt.
Sedan stängs mina tårfyllda, rödsprängda ögon.
Och jag känner frid.
Kvar i rummet är ett skal.
Ett skal av en person.
Som ingen minns.
Kommentarer
Trackback
